Göteborgsposten – 29 januari 1869, sida 2

marken och inträda i det angifna huset, var för den unge polisagenten ett ögonblicks verk. I portvaktarrummet befann sig en gammal qvinna. -Madame, yttrade Lecoq artigt till henne i det han framräckte sin duk, jag medför denhär till en af era hyresgäster. — Till hvilkendera? Den värda portvakterskan trodde att den unge artige mannen var en spefogel som kom och ville drifva gyckol med henne. — Ni är en oblyg karnalje, började hon. q — Ursäkta, afbröt Lecoq, låt mig sluta. Saken förhåller sig på följande sätt. Natten till igår natt, eller snarare på morgonen omkring klockan tre, vände jag tillbaka hem för att i allt lugn gå till hvila, då nära härintill två damer, hvilka tycktes ha mycket brådtom, passerade förbi mig. Den ena tappar denna duk... Jag tager upp den naturligtvis och skyndar efter för att återlemna den till henne. Förspilld möda, de hade redan sditt in i detta hus. vid en sådan timma vågade jag ej ringa på af fruktan att störa er; i går var jag upptagen, men i dag kunde jag bege mig hit. Här är den förlorade duken. I Han lade duken på bordet och gjorde min af att aflägsna sig, men portvakterskan höll honom tillbaka. I — Mycken tack för artigheten, sade hon, men ni kan i? behålla er duk... Här i huset ha vi inga qvinnor som skomma ensamma hem efter midnatt... I (Forts.)