Göteborgsposten – 28 januari 1869, sida 2

rörd. Han anade, att under den hemlighetsfulla slöja, som hvilade öfver denna sak, rörde sig något förskräckligt drama. — Men hvad har händt? mumlade han. Har den olycklige bekänt för domaren, eller har han tegat?... Hvad kan vara anledningen till denna förtviflade handling? ... Lecoq sof ej denna natt, ehuru han varit mer än fyrtio timmar på benen, under hvilken tid han så att säga hvarken ätit eller druckit. Men sjelfva ansträngningen, sinnesrörelserna, oron, hoppet gåfvo åt hans kropp en feberaktig energi och åt hans själ den sjukliga skärpa, som är en följd af öfverdrifna tankeansträngningar. Det var nu ej längre fråga om att draga upp slutledningar i luften, såsom på den tid då han arbetade hos sin beskyddare, astronomen. Här var det fråga om rena verkligheten. De voro blott alltför verkliga dessa tre lik efter de mördade, som lågo utsträckta på la Morgues stenbänkar. Men om sjelfva faktum var materiellt bevisadt, var allt det öfriga endast antaganden, tvifvel, gissningar. Ej ett vittne var tillgängligt för att säga, hvilka omständigheter föregått, förberedt och varit förenade med den förskräckliga händelsen. Det är sannt att en enda upptäckt borde vara nog för att sprida ljus i mörkret, upptäckten af hvem mördaren vore. Hvem hade rätt eller orätt, GCvrol som hade på sin sida hela personalen i polisprefekturen, eller Lecoq som stod ensam om sin mening? Gåvrols åsigt stödde sig på ett sådant mäktigt bevis, som genom ögonen intränger i förnuftet. Den unge polisagentens förutsättning grundade sig ej