Göteborgsposten – 28 januari 1869, sida 1

Lecoq på att få vänta åtminstone en timma innan han kom. Häri hade han dock orätt, ty herr dEScorval kom ut innan tjugo minuter förflutit, utan att vara åtföljd af sin sekreterare. Han gick mycket fort och ställde redan på långt håll talet till den unge polisagenten. — Jag måste genast återvända hem, sade han. Jag kan ej lyssna till hvad ni har att säga . — Mon, min herre... — Nog! Man har fört de mördades lik till la Morgue. Haf ett öga åt det hållet. För öfrigt kan ri i afton göra ... ja, gör hvad ni anser vara nyttigt. — Men, min herre, jag måste nödvändigt... — I morgon!... imorgon!... klockan nio i mitt kabinett ... i palatset. Lecoq ville göra ytterligare försök, men redan hade herr dEScorval stigit upp eller snarare kastat sig i sin vagn och kusken smällde med piskan. — 8e der en domare af rätta sorten! mumlade den unge polisagenten förargad. Är han tokig?... En elak tanke uppstod i hans hjerna. — Eller är det ej troligare, tillade han, att han har nyckeln till gåtan i sin hand?... Skulle han vilja bli befriad från mina tjenster?... Denna misstanke var så outhärdlig för honom att han hastigt begaf sig in igen, i det han hoppades vinna någon upplysning af den anklagades ställning, och han skyndade att sätta sitt öga intill judashålet på den tjocka dörren till den cell, i hvilken mördaren förvarades. Denne hade