Göteborgsposten – 28 januari 1869, sida 1

lagt sig på sängen midt emot dörren, med ansigtet vändt mot väggen och ända till ögonen insvept i täcket. Sof han? ... Nej, ty den unge polisagenten varseblef en egendomlig rörelse. Denna rörelse, som han ej kunde förklara, oroade honom; han lade örat intill i stället för ögat och urskiljde då ett ljud som liknade en qväfd klagen! Intet tvifvel mer!... Det var rosslingar han hörde. — IIitåt! ropade Lecoq förskräckt, hjelp! Vaktknektarne skyndade till stället. — Hvad står på? — Den anklagade försöker beröfva sig lifvet. Man öppnade, det var på tiden. Den olycklige hade ryckt ett band ur en af sina klädespersedlar, bundit det omkring sin hals och fästat andra ändan vid en krok för att strypa sig. Fängelseläkaren, som man skickat efter, förklarade, att tio minuter till varit tillräckliga för att han skulle blifvit fullkomligt qväfd. När mördaren återkom till sig sjelf, kastade han omkring sig en förvånad blick. Man skulle kunnat tro honom vara förvånad öfver att han ännu befann sig bland de lefvandes antal. Derefter rullade en stor tår ned från hans öga, utefter kinden och förlorade sig i hans skägg. Man ansatte honom med frågor . . . Ej ett ord till svar. — Alldenstund han skall förvaras i hemlig cell och ej kan få ha en kamrat, måste man sätta på honom tvångströja. Lecoq drog sig tillbaka, tankfall och pinsamt upp