Göteborgsposten – 27 januari 1869, sida 2

gaf att han fått garnet al en bandlande, som ämnar göra cession. Vafhandlaren J. Sandlupd bade i sistl. Oktob månad af Kindlund köpt 17 bundtar garn, för hvilk han betalt 185 rår och sedermera en annan gång 2 bundtar för 260 rdr. Kindlund bade då haft samm uppgif: angående garnet som han haft till landthane laren Kindlund. Sandlund ansåg ej att han fått ovar ligt billigt pris på varan; Haktade Nilsson, som nyss förut jemfört Johans sons fräcka nekande med den beryktade Anna Brit Perssons, tillfrågades ånyo om han ej haft mer ä en affär med Johansson, hvilket han förnekade, me beslogs ögonblicket derefter för att ha ljagit. Piga Bertha Augusta Rydgren, som öfver halftannat å haft tjenst hos Nilsson, inkallades nemligen och in tygade, att redan i somras ett år sedan Nilsson oci Johansson (donne hade förmodligen på den tiden e drifvit affären i så stor skala och följaktligen ej an sett sig behöfva vidtaga så stora försigtighetsmåt mot att röjas) en afton kl. mellan 10—12 infunni sig hos Nilsson och då medhaft 3 bundtar brun bomallsgarn i eu korg. Detta garn bortskickades se. dermera för att väfvas. Nilsson uppgaf att han köp garnet af Johansson medan denne väntade på en ång: båt. Vidare hade vittnet i slutet af Oktober elle: början af November sistl. år sett Johansson hemma hos Nilsson en Söndag, hvarefter den sistnämnde påföljande dag hemkom med 3 bundtar hvitt garn. Nilsson erkände att detta var sannt och rodnade dervid verkligen, medan Johansson bibehöll sitt kallblodiga utseende. Nilsson förklarade till svar på polismastarens förebråelse för hans förtegenhet, att det ej tjenade något till att erkänna, emedan Johansson i alla fall hekar till att ha sålt garnet. För dessa garnbundtar sade sig Nilsson ha botalt nära nog vanligt pris, ellor 10173 rdr för hvarje. Johansson skulle dervid ha uppgifvit att bokhållaren visste om det. Johansson nekade äfven till detta, förklarande att det vore synd att säga det bokhållaren visste om det, men bestred att ha fällt ett sådant yttrande? CH ta Kristina Jonsson hade kännt Johansson i tvenne år och derunder iakttagit att J. hade ovanligt mycket penningar för att vara en vaktmästare. Då hon anmärkt det:a, hade han svarat att han handlade med garn och säckar samt dessutom lurendrejade på de tyska ångbätarne. Han hade emellanåt gifvit henne en femriksdalersedel. Han hade på andra ställen gifvit ut vida mera penningar. Under sista sommaren och hösten hade hon ej fått något af honom. Han berättade ibland att han på en natt gjort ända på 60 å 70 rår. Fiskaren Gabriel Hansson hade af Nilsson blifvit erbjuden att köpa garn, men då priset varit så lågt — 7 rår för n:o 6 — att det såg misstänkt ut, hade han afböjt alla afsårer. Nykterhetsvärdshusidkarsn N. Eriksson, hos hvilken Johansson haft sitt tillhåll, hade bl. a. hört tvenne skeppare, Martin och Olof Andersson, begära att af J. få köpa garn. Den förre hade hos Eriksson afhemtat en bundt garn, hvilken Johansson sedermera sagt sig ha ditburit. Johansson hade dessutom omtalat att han sålt garn till handl. Jonsson från Kallsäs. Denna uppgift sökte Johansson att vid förhöret vränga bort med en historia om en länetransaktion, hvilket försök dock misslyckades, ty uppgiften vidhölls af Eriksson, som dessutom nämnde att Johansson sagt att det garu ban sålde erhållits af bokbällaren, hvilken var skyldig honom penningar och sedermera införde dessa transaktioner i böckerna i den mån han fick penningar. Eriksson tillade att Johansson insmugglat åtskilliga regnrockar, tyger, siktduk m. m. och att han sagt sig förtjena sina penningar derpå. Skollararen S. Perssons hustru berättade att hon yf Nilsson köpt tvenne bundtar fargadt garn till vanliga priser, bvarförutom hon åt honom väft en bundt garn. Målet uppsköts på åtta dagar. I Måndags hade fru Margareta Berg, född Sörensen, angifvit sin man, förra spegelfabrikören Berg, för att särskilda gånger ba i rusigt tillstånd misshandlat henne. Trenne vittnen styrkte angifvelsen. Berg hvilken, såsom vi på sin tid berättade, för omkring 6 år sedan blifvit fälld till och undergått två månaders fängelse för enahanda förseelse, skulle vid anträffandet inställa sig i polisen, enär han icke infann sig vid förhöret. Mannen anses ha afvikit från staden. I Söndags inkom på ett dansnoje i Majorna en arbetskarl Carl Nilsson. Öfverlastad förut fick han der ytterligare påspädning, men lade sig slutligen på en soffa och syntes insomna. Dansen fortgick och först sedan denna var slut befanns det, att karlen insomnat i den eviga sömnen. — Obduktion på liket skulle som i dag ske.