Göteborgsposten – 27 januari 1869, sida 1

ter rodnaden uppstiga på de mest förtappade brottslingars panna. Med den fullkomligaste likgiltighet lät han vaktknektarne kamma hans hår och skägg och granska det inre af hans mun, för att han ej skulle kunna dölja hvarken en af dessa urfjedrar hvilka afskära de solidaste galler, eller ett af dessa mikroskopiska blystycken af hvilka sångarne betjena sig för att skrifva de biljetter de vexla, inrullade i brödbullar, och som de kalla åpostiljoner. Sedan formaliteterna med inregistreringen voro fullbordade, tillkallade direktören en af fångvaktarne. — För denne man till n:o 3, sade han. Man beböfde ej släpa fången med sig. Han utgick på samma sätt som han inträdt, gående före vaktknekten, liksom en man dender vet hvart han går. — Hvilken bandit! utbrast aktuarien. — Tror ni det? ... inföll Lecoq, villrådig men ej mod fälld. — Ah! derom är då ej något tvifvel, förklarade direktören. Denne skurk är säkert dn bland de aldra farligaste missdådarne, en som aldrig upphör att återfalla i brottet... Det förekommer mig tillochmed som om jag rodan förut haft honom här... jag skulle nästan kunna svära derpå. Dessa personer, hvilkas erfarenhet i dylika saker var så stor, delade sålunda Geåvrols tanka. Lecoq hade sin åsigt för sig sjelf. Han sökte dock ej försvara den ... hvartill skulle väl det ha tjenat? Dessutom skulle man nu föra in onkan Chupin. (Forte.)