KALCCÅBB-— CH ÅvUIIDDoÅÄÅmT Rådhusrätten. I går företogs vid Radhusråttens 1:a afdelning I förnyad bandläggning det af hrr A. Meyer C:o väckta målet mot firman Rob. Lindhult C:o. T II leuna gång hade blifvit inkallade såsom vittnen v. häradshösd. F. Almen, hrr P. v. Matern och G. R. Malmos samt stadsmäklaren J. Ljungberg. Som den sistnämnde likväl eger en fordran i firman R. Lindnult C:is konkursmassa, afstod kärandens ombud, v. häradsh. B. Arfvidson, från hans hörande. Häradsh. Almen berättade att ban, då konsul A. Meyer förl. Septemb. månad önskade att se det emellan hrr R. Lindhult och J. Hegardt upprättade kontrakt angående det bolag, i hvilket de ingått under nämnde firma, hade han vändt sig till br H., hvilken dock ej aflemnat sitt kontrakt. Han vände sig derefter till hr L., hvilken lemnade kontraktet till honom, inlagdt i ett försegladt konvolut. Sedan den tiden hade vittnet innehaft det ännu obrutna konvolutet med inneliggande kontrakt, Detta dokument hade emellertid vittnet redan år 1864 eller 1865 sett. Enligt detsamma skulle hr H. erhålla 5 af firmans inkomster och hr Lindhult de öfriga 34. I kontraktet fanns dessutom en punkt af innebäll, att hr Lindbults behållning skulle godtgöras tvenne hans barn, för ett arf efter deras mormor, hvilket innestod i bolagets rörelse. Vittnet bade tillrådt dem att annultera denna punkt, emedan densamma var olämplig. Vittnet hade iakttagit att hr L. var delegaro och hufvudledare i firman äfven sedan han anmält sitt vtträde ur firman. Vittnet åberopade för öfrigt sin berättelse såsom god man i konkursen. Sedan hrr IIegardt och Lindhult medgifvit, att let ofvannämada konvolutet, som af häradsh. AImen kramlemnades, fick brytas, skedde detta. Det innehöll det ifrågavarande kontraktet med den omnämnda punkten angående godtgörelsen tll hr L:s barn, bvilken punkt dock genom ett postscriptum på ett annat papper var opphäfd. Böckerna hade dock sedermera blifvit förda i enlighet med hufvuddokumentet. Kärandeombudet anmärkte att det vore förskräckligt att i något dokument ens kunnat intagas en sålaad bestämmelse, som ingen hederlig man borde låta komma sig till last. Svarandens ombud, auditör M. Lindberg, ville ha framhållet, att v. häradshöfd. Almen skulle sagt, det hr Lindhult för honom berättat, att just kärandeombudet skulle ha tillrådt hr L. att utgå ur firman, för att rädda sin egendom från utmätning. Hr Almen förnekade ett sådant yttrande, men ville minnas att hr L. berättat det hans utträdande ur firman skett med v. häradshöfd. Arsvidsons goda minne, Kärandeombudet, som förmodade att detta mål skulle bli refererndt, ville ej åka igenom den svenska pressen såsom den, hvilken rådt hr L. till en iålig bandling och ville dersore nämna följande: Först sedan hr L. verkligen utgätt ur firman och han lUtta oaktadt enligt rådhusrättens utslag blifvit unlerkastad utmätning. hade han vändt sig till v. häansböfd. Arfv dson hvilken såsom ombud inlemnade hans besvär till Göta bofrätt. Hr Arfvidson hade lessförinnan ej haft någon befattning med denna sak ich skref ut handlingarne under förutsättning att allt hängde rätt tillsammans. Han hade således ej kunvat inverka på hr Lindhults utträdande ur firman, då letta redan skett. Grosshandl. R. Malmros förekallades derefter och herättade att han någon dag under vintern 1867—68 jort ett besök på Lindhult C:is kontor i någon ffår. Ur L. var då ej inne, men kom efter en stund illbaka i sällskap med en annan person, hvilken syntes vara en uppstadshandlande, med hvilken han amtalade om hafrepriserna eller något dylikt. Den kände yttrade derpå att han hade något att tala med hr L. om och föreslog att de skulle gå in i det inre kontoret. Härpå hade hr L. svarat att detta icke beöfdes emedan hr Hegardt egde bans fulla förtroonde, Hr Malmros aflägsnade sig genast lemnande irr Lindhult och Hegardt ensamma på kontoret. Kärandeombudet framhöll nyes citerade yttrande såsom bevis på att hr L. ansåg sig såsom egare af firman. På fråga berättade hr Malmros vidare att han någon tid före eller efter ofvannämnda tilldragelse fått i förtroende af någon annan veta, att br L. utträdt ar firman, i hvilken han allt dittills ansett honom vara delegare. Grosshandl. v. Matrn berättade att han äfven ofier 1866, då hr L. utvädde ur firman, haft flera affårer med honom i firmans namn, i hvilken ban då insåg honom vara chef. Hr L. hade dervid aldrig appgifvit sig vara procurist. Långt sedermera hade vittnet af någon anledning tillfrägat hr L. om han sått or firman och fått ett jakande svar, hvarvid br L. (detta kunde dock vittnet icke med bestämdhet erinra gig) tillagt att utträdandet skett pro forma. Då vittnet ansett att så var förhållandet, hade han ifven sedermera gjort affärer med honom, isynnerhet som hr L. sagt sig vara ledare at Lindhult C:is affärer. Ef:er en rättelse i protokollets återgifvande sf hr Wesslaus vittnesmål framtogos bolagets böcker, hvilka denna gång blifvit af gode männen upptagna. I kassaboken stod under rubriken kussabrist: 1,065 rir 3 öre och kärandeombudet fordrade förklaring öfver hvart denna tagit vägen, Hr Hegardt uppgaf, att denna brist uppkommit under flera år och att detta ej kunde anses underligt, Jå firman åren 1864—1867 gjort effärer för omkr, 17 millioner rdr. Det visades vidare af böckerna, att bulaget R. Linahult Å C:o till den bankruttorade firman Corin Linabult C:o samt hr Lindhult personligen utlemnat ett belopp af omkring 270,000 rdr. Att en nybildad firma begynnar sin verksambet med att till en bankrutterad sådan utlemna ett dylikt belopp, vore alltför djerft emot de nya borgenårerna. Kärandeombudet afgaf derefter sitt slutpåstående, enligt hvilket yrkades ansvar å svaranden John Hegardt för bedrägligt sorbällande, dervid de under mälet bevisade förhållandena framställdes i skarpt ljus. Målet uppsköts till d. 22 nästk. Febr. då hr IIegardt skulle inkomma med sitt svaromål. — Det af hrr A. Meyer C:o instämda målet mot hr C. F. O. Lindbult företogs derefter. Af hr L:s förevisade böcker inhemtades, att hr L:s ställning vid slutet af 1867 utvisade en brist af 12,110 rdr. Dessutom hade bland tillgångarne upptagits lifassuranser till ett belopp af 12,000 rdr, eburu deras verkliga värde var omkr. 2,000 rdr och de äfven blifvit sålda för 1,900 rdr, hvadan den hufvudsakliga bristen utgjorde omkr. 22,000 rår. På detta och förut upplysta förhållanden grundade kärandeombudet i sitt slutpåståcnde sitt yrkande att br L. måtte dömas som låtisinnig gåldenär. Svaromål skall afgifvas d. 22 nästk. Februari.