Göteborgsposten – 25 januari 1869, sida 2

rörde den fuktiga marken, tycktes han erfara en känsla af välbefinnande ; han insöp luften med fulla lungor, derefter skakade han på sig för att återgifva lemmarne, som domnat af fångvagnens skakning, sin spänstighet. Sedan detta var gjordt, såg han sig omkring, och ett knappt märkbart småleende sväfvade på hans läppar. Man skulle kunnat svära på, att denna plats ej var främmande för honom, att han redan förut sett dessa höga, mörka murar, dessa gallerfönster, dessa tjocka portar, dessa riglar, hela denna dystra fängelseattiralj. — Min Gud! tänkte Lecoq, är det möjligt att han känner detta ställe af gammalt? ... Den ungo polisagentens oro fördubblades, då han såg sänsen utan att ha erhållit en enda upplysning, Vare sig genom ord eller tecken, ställa sin gång mot en uf de fem eller sex dörrar, som ledde till gården. Han gick rakt mot den rätta, utan minsta tvekan. Var detta en slump? Det var i så fall en högst märkI värdig slump, ty sedan den anklagade kommit in i en temligen mörk gång, gick han rakt framåt, vände till venster, passerade förbi vaktrummet, lemnade aprummet till höger om sig och inträdde i kansliet. En gammal brottsling skulle ej kunnat göra det bättre. Lecoq kände liksom en kallsvett i pannan. — Denne man, tänkte han, har varit här förut; han känner till rummen! Kansliet utgjordes af ett temligen stort rum, som fick en dålig belysning genom alltför små fönster och uppvärmdes af en fyrpanna.