Göteborgsposten – 25 januari 1869, sida 2

Från Utlandet. Vi fortsätta i dag den märkliga artikelföljden i Times angående armåberna på Europas fastland: Preussen har på sista tiden lagt i dagen stor verksamhet i hänsyn till beskyddandet och uppmuntrandet af uppfinnare till militära förbättringar. Det har bibehållit sitt tändnålsgevär, derför att det allmänna införandet af ett nytt vapen skulle bli mycket kostsamt och derför att manskapet har förtroende till det vapen, med hvilket det är förtroget och med hvars tillhjelp det vunnit segrarne i Danmark och Böhmen. Preussarnes infanteritaktik tadlas skarpt af många officerare i sjelfva den preussiska armåen. Den var fullkomligt tillräcklig att besegra österrikarnes motstånd, derför att den understöddes af den snabba elden från bakladdningsgevären; men de nu brukliga preussiska kompani-kolonnerna hafva det felet, att de lätt sammanblanda manskapet från olika kommandon och derigenom framkalla förvirring. Under sådana omständigherer ökas svårigheten i att åter samlas efter en tillbakagående rörelse. Det finnes i den preussiska härens nuvarande ledning en böjelse att under kampen utveckla liniernas längd. Preussarne bruka icke förskansa sig så mycket som fransmännen, men I kväl skulle ingen af dem anse det riktigt att i en spridd fäktning intaga en knäböjande ställning. Den preussiske soldaten kastar sig platt ned på jorden och begagnar hvarje grästorfva eller hvarje liten jordförhöjning till stöd för sitt gevär. Då ett sådant icke finnes, har han på sig en liten gaffel, som gör samma tjenst. Det förtjenar anmärkas, att de preussiska segrarne 1866 hufvudsakligen voro infanteriets verk. De preussiska kavalleriangreppen voro vanligen olyckliga, så ofta fienden hade ungefär samma styrka. Det preussiska artilleriet blef icke väl betjent, och preussarne begingo i allmänhet samma fel, som de föredrådde österrikarne — neml. att de mycket ofta i kritiska ögonblick och på en kritisk punkt hade en alltför svag styrka. Det österrikiska artilleriet deremot blef alldeles utmärkt väl betjent, hvilket preussarne äro mycket villiga att medgifva. Orsaken ligger till en del i den korta öfningstiden för de preussiska kanoniererna och i den omständigheten, att en stor del af de preussiska fältkanonerna voro år 1866 slätborrade. Dessa slätborrade kanoner ha nu alldeles afskaffats. På senare tiden har man i Preussen företagit en mängd försök med bronsens användbarhet till gjutning af fältkanoner. Resultatet har varit det, att vederbörande artilleri-komite förordat 4och 6 pundiga bronskanoner till detta ändamål. De skola refflas på samma sätt som stålkanonerna. Åfven deras ammunition blir densamma och bakladdningsapparaten skall ej undergå andra förändringar, än dem som skulle vidtagas, om man vore i färd med att anskaffa nya stålkanoner. De nya bronskanonerna bli at föga mindre