Göteborgsposten – 25 januari 1869, sida 2

Direktören var ej långt borta, han visade sig snart Aktuarien kade registret i ordning. — Ert namn ? frågade han den anklagade. — Mai. — Era förnamn? — Jag har inga sådana. — Huru? har ni ej något förnamn? Mördaren tycktes öfverlägga och yttrade derefter i butter ton: — Det är så godt först som sist säga er, att det tjenar ingenting till att fråga; jag ämnar ej svara någon annan än domaren. Ni vill snärja mig, eller hur? Mon jag känner till era konstgrepp ... — Kom ihåg, anmärkte direktören, att ni förvärrar er belägenhet ... — Inte det minsta! ... Jag är oskyldig, ni vill fälla mig, jag försvarar mig. Drag ordena ur mig om ni kan!... Men ni skulle göra bättre i att återlemna mig mina penningar, som man tog ifrån mig i vaktkontoret. Hundratretiosex francs åtta sous!... Jag kommer att behöfva dem, då jag lemnar detta ställe. Jag vill att man skrifver in dom i registret . .. Hvar äro de? Dessa penningar hade öfverlemnats till Lecoq af befälhafvaren för vakten, tillika med allt som funnits hos mördaren, då man första gången undersökte honom. Han lade alltsammans på ett bord. (Forts.)