Göteborgsposten – 23 januari 1869, sida 1

Sköt de inte? — Jo, minsann, två skott! — Elden är lös, hvar ä skenet? — Skenet! Jo, der borta; se bara hur lågorna färga himlen i öster! — Lågorna! Det är morgonrodnaden. — Morgonrodnaden klockan tolf på natten, jo, den ä fin! — Tyst, nu klämtar det, låt se, nu gäller de att komma ihåg minnesversen: Ge mej sill — nej, ge mej helst sill — — Häll upp med pratet, gl vous plätt, det har aldrig klämtat, dina öron bedra dej, som nyss dina ögen, men se der utanför brandstationen på Gustaf Adolfs torg stå sprutorna förspända, låt oss gå dit. — — Ursäkta, kan man få veta hvar elden ä? — På Stampen, tror jag. — Nej, på Torpa. — Åh nej, visst inte, på Lilla Torp. — — Alltså, fort till Lilla Torp! ... En hyrkusk väckes upp ur sin ljufva, nattliga slummer, lågorna mattas vid horisonten, men icke energien hos de båda eldsvådslystna. Snart rullar ett åkdon på den knaggliga, tillfrusna marken raskt utåt Danska vägen. — Åh, se der, nu synes ju elden tydligt — heter det i Redbergslid, — det är vid Lilla Torp. — Men så besynnerligt att inga menniskor äro i rörelse! — Förmodligen ha sprutorna gått andra vägen. -— — Nu svänger åkdonet ner åt Lilla Torp ... Håll kusk, det är bestämdt vid Käralund. — Nej, go herrar, vi å nog på rätta vägen. — Nå väl, que nos destins s-accomplissent, sa Bonaparte till Bernadotte, körsven, far fort på nattlig, dunkel bana! ... Vagnen stannar på gården vid Lilla Torp. Der är allting mörkt och tyst som i grafven. Nu ge gårdshundarne upp ett väldigt skall. Bakom en hög skogsbacke till venster synes ett svagt återsken af elden. Vi voro således ieke på rätta vägen ... Tvi dig, o kusk, så du oss bedrog, stå der nu med ditt ekipage, vi marschera lilla skogsvägen! till Käralund, ty der måste elden vara. Allons enfants de Vincendie, adjö kusk, nästa gång begagna vi velocipeder ! Natten är skäligen mörk, oaktadt fästet gnistrar i sin herrligaste stjerneprakt. Himlens bältespännare, Orion, kastar ironiska blickar på de båda nattvandrarne, Sirius glor ned sitt röda öga på dem liksom ville han näga: Känn på gossar, hvad det vill säga att slita en hund, och gårdvararne på Lilla