Göteborgsposten – 22 januari 1869, sida 3

bildhuggare, ha de under mer än tjugo sekler gjort sig lärjungar, utan att någon kunnat täfla med dem: detta är något. De hafva vanartats under despotismens och den byzant aska kristendomens tryckning, hvilka voro verldens mest förnedrande bördor. Man känner, till hvilken låg ståndpunkt sjelfva deras intelligens syntes bragt, då Mahomed II fråntog dem Konstantinopel. Men det är ny:tigt att tillägga, att de, efter att hafva underkastats af macedonierna, romarena, vestgöterna, vandalerna, östgöterna, bulgarerna, slaverna, normanderna, venetianarne och turkarne, en vacker dag bevisade, att de annu voro sig sjelfva, att de bevarade sina lysande förfaders spräk, tradition, stoltnet, sjelfständighet, verksamhet och tillochmed deras obändiga ärelystnad. Allvarsamt, jag känner få nationer, som äro bättre begåfvade. De äro sjömän, handlande, bankirer, di plomater af första ordningen; soldater på sitt eget sätt, vid tillfällen då den enskilda listen och initiativet behöfvas; föga disciplinabla i längden och odugliga för de ordnade fältslagen. De äro nyktra, sparsamma och förutseende; de ega jemlikhetskänsla, frihetskärlek, föreningsanda och håg för ömsesidigt understöd samt en brinnande håg efter att skaffa eig kunskaper och höja sig. . Allt oaktadt, voro de ej i stånd att frigöra sig genom sig sjelfva. Deras första resningsförsök qväfdes, det ena efter det andra; man tillkallade europeiska frivilliga och man förlorade likväl fäderneslandet; det var nära, att det offlriela Europa blandat sig deri. Det officiela Europa var då kristet, legitimistiskt och klassiskt. Det var i den hedniska forntidens, i den kristna trong och den gudomliga rättens (herrliga blandning!) namn, som den engelsk-fransk-ryska flottan i Navarinos hamn förstörde Turkiets flotta. På grund af denna lätta bragd kom man öfverens om att grunda ett oinskränkt konungadöme. hvilket omfettade Hellas, Morea samt några öar och aldrig kunde bli en lefvande organism. Om England, Frankrike och Ryssland i sitt råd intagit äfven en fjerde makt, kallad Logiken, se bär hvad de då skulle hört: Viljen j på fullt allvar grunda en varaktig fred i södra delen af det orientaliska Europa? Utställen då ett område, som är tillräckligt stort, för att alla rayahs, hvilka tala med grekisk tunga, må kunna der lefva och frodas. Bestämmen sjelfvaen tid, bortom hvilken de i Turkiet bosatta och qvarstannade greker skola antaga de turkiska lagarne, och gifven sultanen säkerhet för återstoden af hans besittningar. Det finnes 2,500,000 greker kringspridda på hela det ottomanniska väldets yta; j ären herrar öfver ställningen, j kunnen gifva dem ett fädernesland. Men j tagen af dem 900,000, j sätten dem på en trång, klippig, eländig mark, hvilken är ur stånd att föda dem; j påtvingen dessa arma satar den alltid tunga bördan af en konung, ett hof, en arme, en statsskuld och hundrade andra dumbeter, hvilka skulle ruinera ett folk, som vore tio gånger talrikare och mera blomstrande; detta är att illa se såväl Grekland och Turkiet som eder sjelfva till godo. J skapen en permanent sammansvärjning mellan de grekiska rayahs och deras broder i det lilla konnngariket; j dömen en ung konung af eder egen snitt till att oupphörligt trakassera grannen, under straff att annars falla i misskredit i sitt folks ögon; j tvingen honom att förstöra den klaraste budget i verlden på onyttiga eller farliga rustningar. Och bvad skall inträffa, om det grekiska konungadömet, eder lille skyddsling, tager sig till att inrycka i Tukiet? Skolen j fortfarande sto sja honom i strid mot den europeiska rätt, som i sjelfva hafven fastställt? Skolen j skydda honom mot berättigad vedergällning? Finnen j det rättvist, menskligt och politiskt att till hans fördel påbjuda en företrädesrätt till strafflöshet? Skulle Frankrike gå in på, att Schweiz, garanteradt af den europeiska konsertenk, organiserade stående röfvareband i trakten af Mulhouse och gaf kaparebref åt 10,000 elsasska korsarer? Om detta resonnemang kunnat göra sig hördt efter det gagnlösa brottet vid Navarino, så skulle de tre skyddsmakterna på sin seger grundat ett lefvande rike, tillräckligt stort och rikt att nära sina innevånare, utan att de skulle behöfva intränga i Turkiet, tillräckligt tryggadt för att kunna bushalla i afseende på krigsbudgeten och egna alla sina bjelpkallor åt framåtskridandets arbeten. Saken var desto lättare utförbar, som de officiela sofistorna ännu icke uppfunnit grundsatsen om de naturliga gränserna, nationalitetsprincipen, al!a dessa fantasier, högtidliga och motsägande fantasier, som sticka upp ur den europeiska dyn? Hvad bar man i stället gjort? Man har inneslutit 900,000 uthungrade varelser inom en inbägnad, der det växer mera myrten än oliver. Sedan 40 år tillbaka, under hvilken tid de legat hopade på denna Medusas flotte, hålla de på att äta upp hvarandra. Det gäller hvem som skall bli minister, senator, general eller prefekt, ty embetsmännen äro nära nog säkra om att få frukostera å en annans arbete. Den öfriga delen af nationen lägger an på smärt växt, genom att hopklämma magen, och drömmer om att eröfra det ottomaniska kejsardömet, för att få äta bröd. Hungersnöden drifver dem till bisarra ytterligheter; de ha anfall af ogästvänlig yrsel; de stöta ifrån sig sina bröder, grekerna utifrån, såsom onyttiga munnar, hvilka skulle vilja gnaga på budgeten. Och de andra, grekerna från Pera, Odessa, Calcutta, Trapezunt, Arkangel, Alexandria, London, Triest och Marseille, beröfva sig det nödvändiga, för att kunna lifnära det lilla oberoende såderneslandet; vandrande judar som genom en sublim och rörande orimlighet skicka sina besparingar till det attiska Jerusalem. III. Men turken? det är på tiden att säga, hvad man tänker om honom. Turken är, med några undantag, vida mindre elak och flitig, än greken. Men jag trotsar er att kunna finna en race, som är i grunden mera hederbg, välvillig och fördragsam. Han är tapper på öppna fältet. Det är icke genom att ligga och skjuta bakom buskarne som han eröfrat en vacker bit af Europa, Asien och Afrika. Försöken att finna en man, som är mera verkligt man än turken! Han fruktar ej de hårdaste arbeten; denne eröfrare har blifvit arbetare, och jag kan försäkra eder, att en turk vid plogen är hvarken mindre tålig, eller mindre värdig, än Cincinnatus. Hans religion är ej eder, men han tillbeder samma Gud som ni; hsn tror på Honom aldra minst lika mycket som vi, och han hyllar honom ifrigare än ni. För att vara Gudi till behag, tvår han sig lika många gånger på en dag, som den bretagniske bonden på ett år; han beder, han ger allmosor, han fastar samvetsgrannare än någon kristen. I skolen kanske förebrå honom det förakt han visar för dem, som icke tro på Mobameds uppenbarelse; men tron j icke eder gjelfva stå Öfver indarne darför agaa förnil. se Re Wu