Göteborgsposten – 22 januari 1869, sida 2

— Jag har order att föra fångarne till prefekturen. Posten gnuggade belåtet händerna. — Gud ske lof för det! utropade han, fångragnen skall vara här inom en timme. — Äro fängarne ensamma? frågade Lecoq. — Alldeles ensamma, på ena sidan mannen, på den andra... Det är förvånande att inga flera kommit hit en fastlagsnatt. — Ni ha ju likväl haft en full karl här? — Ja, visserligen ...i dagningen ... En stackars j sate som har Gåvrol att tacka för det han undsluppit en stor fara. — Ja verkligen, en stor fara! upprepade Lecoq ironiskt. — Det är sannt, fast ni ser ut som om ni ville skratta deråt; hade ej Gåvrol varit skulle han blifvit öfverkörd. — Och hvad har blifvit af denne fyllhund? ... Vakthafvanden höjde på axlarne. — Nu frågar ni mig mer än jag kan svara på, sade han. Det var en bra karl som tillbragt natten bland sina vänner och som luften verkade alltför starkt på då han kom ut. Han förklarade oss detder då han efter en halftimmas tid blef nykter. Jag har aldrig sett en karl så plågas af bondånger. Han gret. Han upprepade oupphörligt: En familjfar vid min ålder! ... hvilken skam!,.. Hvad skall min hustru säga?... hvad skola barnen tänka? ... — Talade han mycket om sin hustru? — Om ingenting annat än henne... Han sade oss