Göteborgsposten – 22 januari 1869, sida 2

tillochmed hennes namn ... Eudoxic, Läöocadie ... något i den vägen var det. Han trodde, den beskedlige karlen, att man skulle hålla honom i fängelse. Han bad att få skicka ett bud hem. När man sade honom att han var fri, trodde jag att han skulle bli tokig af glädje, han omfamnade och kysste våra händer... — Och ni hade honom tillsammans med mördaren? frågade Lecoq. — Alldeles. — Taltes de vid? — Taltes vid!... Den hedersmannen var full, sade jag ju, så full att han icke kunde säga paff en gång. När man fört in honom i fängelset föll han på golfvet som en säck och somnade in härdare än ett murmeldjur ... Nej, de taltes ej vid. Den unge polisagenten stod tavkfull. — Det är just frågan om det, mumlade han. — Hvad sade ni? — Ingenting. Lecoq behöfde ej meddela vakthafvanden sina tankar. De voro just ej af det glada slaget. — Jag visste väl det, tänkte han. Den karlen, som ej är någon annan än mördarens medbrottsling, har lika mycken slughet som djerfhet och kallblodighet. Under der det vi följde hans spår spionerade han på oss. Vi aflägsnade oss, han var nog djerf att gå in i värdshuset. Sedermera lät han taga sig här, och tack vare vederbörandes utomordentliga enfald lyckades han få tala med mördaren. Huru väl har han ej spelat sin roll! ... Alla