Göteborgsposten – 21 januari 1869, sida 1

sistnämnde gripit sin motståndare om halsen och krossat hans hufvud mot väggen. En mängd mycket små hål omkring halsen gåfvo stöd åt denna slutsats. För öfrigt upptäckte de ingen skada, ej ens den minsta skråma. Vidare var det antagligt, att denna förbittrade, dödliga strid varit af mycket kort varaktighet. Mellan det ögonblick då ronden hörde ett rop och det ögonblick då Lecoq genom springan mellan fönsterluckorna såg offret falla var allt fullbordadt. Undersökningen af de två andra mördade personerna fordrade andra och större försigtighetsmått. Deras ställning hade blifvit oförändrad; de lågo utsträckta framför kaminen, som de fallit, och det borde vara af största vigt att noga iakttaga deras ställning. Denna ställning var sådan, att man af den ej kunde fatta någon annan föreställning än att deras död varit ögonblicklig. Båda två lågo på ryggen med benen utsträckta, händerna vidöppna. Ingen sammandragning af musklerna, intet spår till strid, de hade blifvit dödade utan att göra motstånd. Bådas ansigten uttryckte den största grad af förskräckelse. Deraf kunde man antaga att den sista känslan i deras lif ej varit vrede och hat, utan förskräckelse ... — Alltså, yttrade den äldre läkaren, berättigas jag antaga att de blifvit gripna af fasa öfver något alldeles oförutsedt, egendomligt, förfärande skådespel... Detta uttryck af fruktan, som jag nu finner hos dem, har jag blott en enda gång iakttagit i en qvinnas drag, hvilken dött hastigt tillfölje af den skrämsel hon erfor då hon såg en af sina grannar inträda, som för att spela henne ett