Göteborgsposten – 20 januari 1869, sida 1

skans hela yttre kroppsyta blott uppgår till 15 qvadratsfot. Körtlarne i tunntarmen bestå dels af närmare ytan liggande, pallissadformiga, och dels af andra drufklastormiga, som ligga längre in. Dessutom ligga mycket nära ingången från magen utförsorganerna för sekretet från tvenne mycket stora körtlar, bukspottkörteln och lefvern. Den förra ligger så undangömd bakåt ryggen till, att den icke ens har något namn på vårt språk. Lefvern, som hvilar till höger under bröstet, var vida mera bekant. Der förlades de häftiga passionerna, der var den snara vredens residens. Med vredens skålar förstod man väl gallen. Tillochmed Olympens gudar måtte ha känt lefverns stora betydelse, eftersom de läto Prometheus till straff örnen hacka på hans lefver, Pancreaskörteln är byggd lika med spottkörtlarne, men afsöndrar ej, såsom dessa, sin vätska på fantasiens bud, utan blott då ett surt ämne stryker förbi dess utörsmynning. I likhet med spottkörtlarne kan den äfven afsöndra tvenne olika slags vätskor, den ena segare och tjockare, den andra mera lättflytande och tunnare, en olikhet som beror på ett olika starkt blodtillopp, bestämdt af särskilda nerver. Mellan femte och nionde timmen efter måltiden, d. v. s. sedan magens portvakt uttröttad af sin tjenst på en gång släppt ut hela dess innehåll, är pancreaskörteln i sin största verksamhet. Den blir då uppsvälld och röd samt afsöndrar en seg vätska. Körteln är då, som man säger, laddad. Efter 9:de timman blir vätskan blekare och eger då ej alla egenskaperna hos en god pancreassaftt. Lefvern far sin näring från en pulsåder, som dock är tör liten för att tillföra den allt blod som behöfves. Också hemtar den äfven näring ur en blodåder, hvilken, sedan den på förhand mättat alla körtlarne i tarmkanalen och bukkaviteten, till lefvern öfverlemnade beståndsdelar, som de öfriga körtlarne försmått. Det är samma förhållande som i Paris, hvarest på asyler för fattiga dessa mättas med bättre lottades måltidsqvarlelvor som af barmhertiga systrar samlas. Lefvern blir snarare fet än mager på den dieten. Små blodkärl, som här spela de barmhertiga systrarnes roll föra blodet till lefverns kapillärnät, der det upplöser sig för att sedan i centralgångar åter samla sig. De delar af blodet, som ej kunnat af lefvern användas, återgå derefter genom den allmänna stråkvägen till hjertat. Allt detta påminner om arbetena vid en storartad fabrik, men hvar inkomma dess produkter i den allmänna rörelsen? Detta sker genom gallgångarne hvilka löpa tillsammans i utloppsröret som den har gemensamt med bukspottkörteln. Lefverns arbete är oaflåtligt, men gallan rinner derföre ej anvat än vid lämpliga tilllällen ut i tarmkanalen, äfven här står en Sigyn och upphemtar de bittra dropparne, Denna funktion utföres af gallblåsan, hvilken samlar gallan och först då magens sura innehåll passerar förbi utloppsmynningen pressas tillsammans likt en kautschuksboll och drifver ut vätskan, Ilär öfrverfallas födoämnena af pavereas saften och gallan liksom af ett par röfvare i en hålväg och plundras på all den näring de ha att erbjuda. De ur magen kommande ämnena förvandlas nu på olka sätt efter sin natur. Dei magsafier upplösta ägghvitskrupparne, kött o. s. v., fällas genom gallan ut i slamsor (genom experimenter visades huru devid tillgår). Man kan här fråga sig, hvad skulle det tjena till att lösa dessa ämnen, då de i alla sell åter sku le blifva fasta (utfällda)? Detta tyckes ej just vara ändamålsenligt. Och sedan, hvilken mängd pepsin går ej på detta sätt förlorad! Hvarför spilla bort ett så dyrbart material? Ar väl gallan blott till för att ställa till spektakel och göra ogjordt, hvad som en gång blifvit uträttadt; Nen vi kunna lugna oss, ty om naturen ock ibland uppträder som slösare, så sätter han dock aldrig sitt spel på ett enda kort. Panereassaften upplöser åter det som gallan utfällt och blifvit fasthängande vid tarmluddet. Pancreasfermentet löser på samma