Göteborgsposten – 19 januari 1869, sida 2

Denna titel: herr Lecog, som den gamle polisagenten tilldelade sin kamrat, misshagade GCvrol på det högsta. — Om hvem talar du? frågade han. — Om min kamrat, naturligtvis, som nu håller på att sluta sin rapport -— om herr Lecoq med ett ord. Det var utan ringaste skymt af ironi som pappa Absinth begagnade en benämning som från denna stund blef den vanliga för den unge polisagenten. MHädanefter var och förblef han herr Lecoq både för vänner och fiender, muntligt och i bref. — Aha! utbrast inspektören som tydligen blef orolig, aha!... han har upptäckt... — Ja, han har upptäckt saker som ingen annan haft väderkorn om ... det är just händelsen, general. Den gamle polisagenten skaffade sig genom detta uttryck en fiende i sin chef. Men han stod på Lecoqs sida emot hela verlden, han hade beslutat att endast hålla sig till honom, att dela hans öde, godt eller dåligt. — Vi få väl se! mumlade polisinspektören, som å sin sida gjorde det löftet att hålla ögonen på denne nykomling som framgången kunde göra till rival. Han tillade ingenting vidare. De personer som åtföljt honom hade nu hunnit fram, och han steg åt sidan för att lemna plats åt dem. Ehuru poliskommissarien ej ver någon nybörjare i tjensten, kunde han ej afhålla sig från att rysa då han inträdde i värdshussalen på Peppardosan. Underofficeren vid det 53:e regementet, hvilken åtföljde honom, en gammal veteran med tapperhetsmedaljen,