Göteborgsposten – 18 januari 1869, sida 2

plogen är i gång hela dagen på den lätta sandjorden. När våren kommer, är det brådaste vårarbetet undangjordt. — Bränvinsfabrikerna påstås i år icke rätt bära sig. Potatisen lemnar mindre afkastning än vanligt, och priserna äro långt ifrån gynnande. Från Sölvesborg skrifves d. 13 d:s: Såsom något för årstiden ovanligt må nämnas att vårplöjningen redan på flere ställen häromkring börjat, under det man endast åtta mil härifrån uppåt småländska gränsen hela vintern haft godt slädföre. Stationsinspektoren Nelzon i Walla, hvars död förut omtalats, lär icke blott genom hunger och köld ha sökt göra slut på sin sorgliga tillvaro. Vid liköppningen befanns, att egentliga dödsorsaken var fosforförgiftning. — Om denne olycklige, hvars obestånd, efter hvad vi hört omtalas, lär ha föranledts af transaktioner med förrymde Widestrand, yttrar en korrespondent från Walla till Dag. Nyh: Redan på Söndagen lära nödrop hörts af törbigående, som till och med sett honom, der han låg sastkrånglad i en enbuske, men trott honom vara en rusig vandringsman och derföre icke vidare brytt sig om honom. Han synes icke hafva saknat hvarken aktning eller vänner, enär dessa varit beredda att genom sammanskott frivilligt godtgöra hans iråkade balans, som lärer uppgå till omkring 4,000 rdr (i st. f. 400, som först berättades). Han efterlemnar hustru ooh ett tolfårigt barn. Hans mor och svärmor samt syster halva bott hos honom. Generalkonsulatet i Alexandria. I Nya Dagl. Alleh. läses följande: Månne icke ett land, som blott kan exportera bomull, hampa, lin, linfrö, sesamolja, skidfrukter och dadlar, skulle behöfva stångjern, stål, smidesessekter, koppar, trävaror, beck, tjära, alan, saltad och torkad fisk m. m.? Och likväl har Sveriges export på Egypten under 1857 blott uppgått till 14,000 rdr. Vi ötverlemna åt fackmän att utreda, huruvida icke något från svensk-norska generalkonsulatets i Alexandria sida kunnat åtgöras för att väsentligt höja denna siffra, men tillåta oss, under afvaktan på sådan utredning. att antaga, det så verkligen kunnat ske. Den allmänna uppmärksamheten har på senare tiden mer an tillförene blifvit riktad på vigten af att Sveriges handelsförbindelser måtte utvidgas. Så väl generalkonsul Sterkys som framför allt löjtn. Annerstedts upplysande rapporter hafva i väsendlig mån bidragit att framkalla och lifva intresset för denna angelägenhet. Det torde under sådana förhållanden ännu mera än tillförne blifva föremål för regeringens omsorger, att ledigblifna konsulatsplatser återbesättas med svenska eller norska män, fullt qvalificerade att tillfredsställa de, i följd af hvad ofvan anförts, stegrade anspråken på deras lisaktiga verksamhet för befrämjandet af de förenade rikenas handelsintressen på de särskilda orterna. Men regeringen bör då ock kunna påräkna att erhålla från allt favoritskap och alla biafsigter befriade utlåtanden från de korporationer och auktoriteter, som i dessa vigtiga befordringsfrågor ega att sig y tra. Generalkonsulatet i Alexandria är nu ledigt. Ansökningstiden utgick med förlidet års utgäng. Vi hafva förskaffat oss del af de inkomna ansökningarne och finna bland dem dels sådana, som ingifvits af personer som förut innehafva konsulatsbefattningar och hvilka otvifvelaktigt kunna förmånligast verka på den ort, der de redan befinna sig, såsom från generalkonsuln i Tanger S. Ehrenhoff, hrr O. Bödtker i Konstantinopel, O. G. von Heidenstam i Athen och J. Clausen i Havre, äfvensom en utländing mr H. Parker i Alexandria, dels ock från en skeppsklarerare A. J Polack, äfven i Alexandria, tullförvaltaren F. W. Widegren å S:t Barthelemy, köpman T. Soelfeldt, s. d. underlojtn. vid Skånska dragonerne L. Lilliehöök, auskultanten i statistiska byrån A. R. Balehen, kofferdikepten A. A. Oarlsten, lojtn. vid Skärgärdsartilleriet L. v. Horn och kammarh. G. Fahnehjelm. Det ar icke lätt att afgora hvilken af dessa bör förordas. Bland dem, som främst torde komma i fråga, nämra vi dock hr Bödtker samt hr Fabnebjelm och v. Horn, alla särdeles energiska och lyckligt utrustade män. Vi vilja icke absolut förorda någondera, men återupprepa blott vår lifliga uppmaning till vederbörande, att egna denna besordringsfråga all den mogna pröfning, som förhållandena numer än någonsin kräfva.