naden af flere kamrater än tillförene, som icke mer skola deltaga i våra öfverläggningar, men hvilkas minne skall förvaras af den offentliga erkänslan eller den enskilda vänskapen. — Jag tror mig äfven, mina herrar, uttala eder gemensamma mening deruti, att detta ögonblick är allvarligt i ett annat hänseende, såsom utgörande början af slutet på den fullmakt, som för trenne år blifvit oss lemnad i egenskap af folkets ombud; ty vi kunna icke undgå att fråga oss sjelfva, om det vidsträckta förtroende, som denna fullmakt innebär, skall inom den återstående tiden af vårt riksdagsmanaakall hinna motsvaras på ett sätt, som uppfyller landets förväntan. Ett fullt tillfredsställande svar på denna fråga måste, redan med vunnen kännedom om de talrika behof af samhällsreformer, som stå på dagordningen, synas mera att önska än att boppas, och måhända få vi under den närvarande ekonomiska ställningen anse vår verksamhet icke helt och hållet förfelad, om det kan lyckas att utan ytterligare skuldsättning eller påläggande i en eller annan form af nya bördor bringa statens inkomster och utgifter i jemnvigt. Men hvad vi med vissbet kunna åstadkomma är den fasta föregatsen att efter bästa förstånd och krafter alltid göra vår skyldighet, med ständig åtanke deraf, avt ingen riksdagsman hitkommit för att öppet eller sörkladt bevaka eller befordra större eller mindre enskilda lokala eller personliga intressen utan endast det allmännas. Med ett inbördes löfte härom, uppriktigt lemnadt och troget uppfyldt, skola vi vid slutet af denna riksdag kunna lyckönska hvarandra, att de arbeten, hvari vi under de trenne åren deltagit, sannolikt skola bära goda frukter för fosterlandet. Sedan sammanträdena sålunda blifvit öppnade, utsågo båda kamrarne de deputationer, som borde hos konungen anhålla om talmän och vice talmän. Första kammarens deputation anfördes af grosshandlaren Schartan, andra kammarens af landshöfdingen von Troil. Vid återkomsten från slottet tillkännagåfvo deputationernas ordförande, att konungen utnämt till talman i första kammaren landshöfdingen gretve G. Lagerbjelke och till talman i andra kammaren biskop Sundberg; till vice talman i första kammaren f. d. statsrådet Fåhreus, och i den andra f.d. kaptenen Mannerskantz. Då grefve Lagerbjelke intog talmansstolen i första kammaren, helsade han kammarens ledamöter med några ord, i hvilka han anhöll att få fortfarande vara innesluten i deras ynnest och förtroende, hvarefter han uttalade en välönskan för konung och fosterland. Hr Sundberg höll deremot till andra kammarens ledamöter ett längre tal, hvilket vi här i sin helhet återgifva: Mina herrar! Då hans Majestäöt konungen nu för tredje gången behagat hedra mig med 161troendet att föra talmansklubben i riksdagens andra kammare, har jag med tacksamhet emottagit detta ansvarsfulla uppdrag, i förtröstan på välvilligt bistånd från kammarens sida. Tvi föregående riksdagars erfarenhet har gifvit mig rättmätig anledning att hysa en dylik förtröstan. Jag har nemligen här blifvit bemött icke blott med det öfverseende, som redlige män gerna alltid skänka åt ett godt uppsåt, utan ock med den personliga vänskap, som bätt:e Bn någonting annat förmår att bortjaga räddhåga och gifva äfven åt svagare krafter nödig fasthet. Hvarföre skulle jag då ej få tro på fortsättvingen af ett så lyckligt förhällarde? Sjelf vill jag åtminstone uppbjuda all den förmåga som blifvit mig beskärd. för att bibehålla Eder aktning ochtiilgifvenhet. Sedan kammarens sammanträde sist afslutader, hafva ganska många förändringar inträffat. Flere af dess högt värderade ledamöter hafva gått bort och andra intagit deras rum. Vi förringa icke efterträdarnes förtjenster, om vi åt de bortgångna egna en saknadens och tacksamhetens m nnesgärd. Iuru som helst eme lertid personerna må vexla, och hvilka mindre skiftningar föröfrigt i vårt samhallslif må förekomma, så står dock, Gud ske lof, fälerneszandet sjelf orubbadt qvar i besittning af sin urgamla borgerliga fiihet, sina vördnadsbjudande institationer och sin rika kultur. Det är detta från fådorna lemnade arf folkets ombud städso hafva att i främsta rummet samvetsgrant vårda och förkofra, Vår egen uppgift är i ty fall synnerligen svår, väl icke egentligen derför, att krefven äro större än de tillförne varit, utan derför att den senare tidens hastiga utveckling framkallat en sjudande oro och många oklara anspråk, som hvarken böra med hård hand tillbakavisas, ej heller slappt efterkommas. Så mycket angelägnore då att hvad som skall blifva föremål för våra öfverläggningar och beslut behandlas med varsamhet, allvar och kraft, samt att folkets verkliga önskningar och behof ej sammanblandas med de tilifälliga ropen för dagen. Men icke är jag den, som behöfver härom erinra Eder, mina herrar. I kännen det tillräckligt sjeliva och skolen utan tvifvel veta att i öfverensstämmelse dermed fullgöra Eder pligt. Hvad denna för hvarje frågas rätta lösning fordrar kan föranleda meningsskiljaktighet, men — så hoppas vi — ingen fiendskap, inga söndringar, intet brytande af det säkmjans och endrägtens band, som här måste förena oss, om vårt arbete skall blifva landet till gagn. Man gör sig, såsom bekant är, osta i