? — — — —cc Våväl!... fickorna på detta förkläde voro utoch in åvända. Det var ett tydligt bevis... Den unge polisagenten stod bestört, och hans sammandragna ansigto utvisade, huru han ansträngde sin tankoförmåga. — Ilvom kan ha varit här? ...mumlade han. Tjufvar? ... Det är osannolikt... Efter en lång tystnad, som den gamle polisagenten aktade sig för att afbry ta, tillade han: — Deu som varit här, den som vågat intränga i detta rum, vaktadt af liken efter tre mördade menniskor, kan ej ha varit någon annan än medbrottslingea ... Men det är ej nog med en nisstanka, jag måste ha visshet derom, jag vill det! ... De sökte länge, och det ivar först efter en timmas ansträngningar, som de framför den af Gevrol inslagna porten i smutsen, bland alla spåren, upptäckte ett som fullkomligt öfveronsstämde med dem de sett ofter den man, som kommit in trädgårdsvägen. De jemförde, do igenkände samma aftryck efter stiften under sulen ... — Det är således han! sade Lecoq. Han har bevakat oss, han har sett oss afligsna oss, och han har gått in ... Men hvarföre? . .. Hvilken trängande nödvändighet hur kunnat förmå honom att trotsa en hotande fara? . — IIvarföre! ... Åh, jag anar det alltför väl. Man hade qvarlemnat, glömt, förlorat här något föremål, som kunde tjena till bevis, som kunde skingra det mörker, hvilket omgaf denna rysliga sak. För att hemta det har han vågat sig hit. Och att tänka sig att det är genom