Göteborgsposten – 16 januari 1869, sida 2

tunnits vara stulet från handlanden Pripp. — Från Utlandet. Medan vi gå och vänta på, om konferenssens berg skall föda mer än en råtta, förtjenar det, att vi egna uppmärksamhet åt Preussen. Från dettas hufvudstad skrifves neml. följande betydelsefulla ord: Det nordtyska förbundet melitära organisation är nu fullbordad, och det behöfves blott ett kort telegram från Berlin, för alt kalla inemot en million soldater under vapen. Förbundskårens kärna bildas af den preussiska armåen, hvilken nu sammansmälts med de i densamma införlifvade förbundskontingenterna (ill ett likartadt helt. Den nordtyska härens beståndsdelar äro: I. Linietrupper: 325 bataljoner preussiskt infanteri, 268 sqvadroner preussiskt kavalleri, 11 artilleri-regementen med 1,146 kanoner och 12 pionier-bataljoner; inalles, förutom officerarne, 110,000 stridbara män. Dertill komma förbundskontingenterna med inalles 53, 000 stridbara män. II Reservtrupper: 107, bat. preussiskt infanteri. 67 sqvadroner pr. kavalleri, 216 kanoner o. 8. v.; inalles 128,000 man. Förbundsstaterna uppställa 15,000 man reserv. III. Besättningstrupper (andra uppbådet): 175,000 preussiska och 22,000 man förbundstrupper. IIlela den nordtyska styrkan uppgår således till — 800,000 man, förutom officerare, tross, handtverkare 0. 8. v. Man har skäl att stanna häpnande inför en sådan maktutveckling, till hvilken ytterligare kommer den gauska betydande förstärkning, som alliansen med Sydtysklands stater kan lemna. Just härför har den bekanta och i detta blad flera gånger törut omnämnda, förbittrade kampen mellan de preussiska och österrikiska kanslererna Beusts och Bismarcks tidningar väckt så ofantligt stort uppseende inom den diplomatiska verldeu, der man nästan börjat gnugga ögonen af förfäran, tills nu slutligen Bismarcks tidving, ehuru med vanligt öfvermod, för närvarande ej har något emot v. Beust, under antagande dock att han för framtiden håller sig på mattan. Häri ligger en nästan uppenbar hotelse och en mine som att Preussen är berättigadt att spela herre öfver Österrike. Med skäl gör det engelska bladet Standard denna anmärkning: Nu då en diplomatisk brytning mellan Preussen och Österrike omtalas och omtalas af samma tidningar, som under våren 1866 hade i upp srag att tillskrifva Österrike afsigter, hvilka det aldrig hade, och att å Preussens sida förneka planer, hvilka då voro under förberedelse, blir detta förhållande verkligen allvarsamt. Tänker preussiska regeringen nu slå ned Österrike innan det ännu hunnit repa sig från fallet 1866? Har det, såsom Österrikiska tidningar förmenat, förbundit sig att i förening med Ryssland och den rumeniska revolutionen en gång för alla göra slut på sin gamle antagonist? Den reträtt, som Bismarcks tidning för ögonblicket gjort, ehuru i sig en ny utmaning, skall väl angifva, att tiden härtill ännu icke är så alldeles inne. Men att saken förberedes, derpå kan man väl icke gerna tvifla längre. Märkligt är det i alla händelser, att de mest trovärdiga uppgifter från Rumeniens hufvudstad Bucharest framhålla ställningen derstädes såsom särdeles oroande. Den forne ministern Bratiano, hvars förbindelser med regeringen aldrig varit annat än skenbart brutna, har sjelf i dessa dagar förklarat derstädes, att Rumenien skall, så fort det kommer till en kamp mellan Turkiet och Grekland, genast träda under vapen och att upproret i Bulgarien skall oförtöfvadt komma till utbrott på alla punkter. Rumenien förbereder på det djerfvaste sätt Bulgariens insurgerande. Äfven i afseende på Siebenbärgen antager den rumeniska agitationen en alltmera utmanande hållning, och redan har ett panrumeniskt råd bildats under Bratianos ordförandskap, hvilket skall ha till uppgift aw fästa Europas uppmärksamhet på rumenernas lidanden i Siebenbirgen. Lägg härtill Greklands märkligt bestämda hållning mot sin gifne öfverman, Montenegros och Serbiens förut omnämnda nya agitationer och rustningar samt Rysslands misstänkta hållning, och det bör ej förvåna, om Europas politici känna sig i mer än ett hänseende oroliga. För sammanställningens skull kunna vi ej underlåta att här återgifva följande yttrande af det ryska bladet Golos: Det förefaller oss som att grefve von Beust blott illa känner slavernas stämning i orienten och occidenten, och att han spelar ett utomordentligt högt spel, då han uppträder såsom Rysslands motståndare, hvarpå man bl. a. har fått ett bevis i de yttranden, som krigsministern baron Kuhn framställde under riksrådets förhandlingar ang. befästningsanI Fc AA 1 of