Göteborgsposten – 15 januari 1869, sida 2

berättigande. Han erkände inom sig att denne nybörjare, vid hvilken han fästat så ringa uppmärksamhet, gjort upptäckter som han, veteranen, aldrig kunnat göra. Men reflexioner voro ej den gamle polisagentens starka sida, han blef snart ledsen på att tiga och då man anländt till ett ställe som man ej kunde passera utan att något sakta stegen, ansåg han ögonblicket gynnsamt för att öppna ett samtal. i — Ni säger ingenting, kamrat, började han, och man skulle kunna svära på att ni ej är belåten. Hade Lecoqs tankar ej varit tusen mil från hans kamrat, skulle han ha anmärkt detder tilltalsordet ni, hvilket var ett resultat af den gamle polisagentens reflexioner. — Jag är verkligen ej heller belåten, svarade han. — Så der ja!... och för tio minuter sedan var ni likväl glad som en lärka. — Det var derföre att jag då ej förutsåg den olycka som hotar oss. — En olycka ... — Ja, och en mycket stor olycka. Märker ni då ej att luften är betydligt mildare? Det ar tydligt att vinden blifvit sydlig. Dimman har skingrat sig, men himlen är molnbetäckt och hotande ... Det skall kanhända komma regn inom en timma. — Det börjar redan, jag kände nyss en droppa. Detta yttrande hade på Lecoq samma verkan som ett slag af piskan tilldeladt en liflig häst. Han påskyndade sina steg annu mera i det han apprepade: