Göteborgsposten – 15 januari 1869, sida 2

— Skynda på! skynda på! Den gamle polisagenten höll sig i jembredd med honom, men han kunde ej begripa hvad hans unge kamrat menade. En stor olycka!... Vinden sydlig!... Regn! ... IIan insåg ej, han kunde omöjligt förstå hvad de hade med den saken att göra. Som han emellertid kände sig mycket oroad, frågade han, oaktadt han knappt hade tillräcklig andedrägt qvar för att hålla ut med det hastiga loppet. — På min ära, sade han, hur mycket jag än bråkar min hjerna ... Den unge polisagenten hade medlidande med hans oro. — Huru ! ... afbröt han i det han alltjemt sprang, ni begriper ej att på dessa mörka moln som vinden framdrifver bero vår upptäckts öde, min framgång, er gratifikation!. — Ah!... — Det är ju klart som dagen. Tjugo minuters regn skall göra att vi förspillt vår tid och vår möda förgufres! Kommer det regn skall snön smälta, och farväl då med våra bevis. Ah, hvilken olycka! Lätom oss skynda på fortare! ... Inser ni ej att det fordras mer än våra ord för att bestyrka vår upptäckt? När vi försäkra instrnktionsdomaren att vi ha sett fotspår, skall han fråga oss: hvar: och hvad skola vi då säga? ... När vi bedyra att vi upptäckt spåren efter en man och två qvinnor, skall man svara oss: Ådet måste vi sel! och hvem blir då snopen? Pappa Absinth och Lecoq. För att ej j Å j