de båda slyktingarne ej begifvit sig uppåt rue de Patay, som man kunnat vänta sig. Utan tvifeel hade de ansett den föga säker och för mycket upplyst. be hade helt enkelt gått tvårsöfvor densamma, straxt nedanför rue de la Croix-Rouge och begagnat sig af ett tomrum mellan två hus för att åter begifva sig ut på föltet. — De ha god lokalkännedom, mumlade Lecog. I sjelfva verket kände de så väl trakten, att då de lemnat rue du Patay hade de tagit af åt höger för att undvika några öppna löpgrafvar som funnos der. Men deras spår hade ater blifvit mycket tydliga och förblefvo sådana ända till rue du Chevaleret. Der upphörde dock spåren. Lecoq upptäckte visserligen åtta eller tio fotspår efter slyktingen med de stora fötterna; men detta var också alltsammans. Det är sant att markens beskaffenhet här ej var tjenlig för en dylik undersökning. Ännu fanns visserligen något snö qvar på sidorna, men sjelfva vägen var förvandlad till en åypöl. — Ha de slutligen kommit att tänka på, att snön kunde förråda dem? frågade den unge polisagenten sig sjelf. Hu de hållit sig till midten af vägen ? De hade åtminstone ej kunnat begifva sig tvärsöfver den, såsom de förut gjort; ty på andra sidan om vägen befann sig en mur som hörde till en fabrik. — Vi bränna våra kol förgäfves, sade pappa Absinth. Men Lecoq var ej den som gaf hoppet förloradt för så litet. Ursionig som en person hvilken ser ett föremål gå ur hans händer hvilket han trodde sig redan ha säkert