lan hvarje gäng, uppstår i den senare stelkramp. Elektriciteten är dessutom ett godt medel att ersätta viljans inverkan på nerven, ty genom densamma kan styrkan af muskelverksamheten modereras. . Denna viljans förmåga (hvilken elektriciteten delar), utt kunna genom nerven Sätta muskeln i efter behof starkare eller svagare verksamhet, är för öfrige stor välgerning, ty huru skulle det gå om t. ex. ett sruntimmers lina hand, då hon skulle fatta en perla på nålen, skulle använda hela sin kraft liksom en arbetare då han bryter en sten ur den frusna marken? Om vi sör hvarje steg vi toge skulle vara tvungna att lyfta benet så högt vi kunde, skulle en samling promenerande te sig liksom en at marscherande rekryter uppfylld kaserngård. Och om t ex. eu dam, som för att skydda sin klädning ville lyfta den ett par tum från gatan, i stället för alt kröka ett par fipgrar vore tvungen att göra rarmar uppåt sträck:! ... Genom denna egenskap, att kunna moderera den använ la styrkan, är all slags konsifärdighet möjlig. Urmakeren handterar lika säkert de finaste delar af ur, som smeden med användande af all sin kraft slår sliggan på en viss punkt, och som pianospelaren låter sina fingrar i vildaste fart löpa ötver tangenterna utan att misstaga sig. Pianospelarens roll spelar nu vår själ i förhållande till gangliicellerna i bjernan. Viljan uppsöker den cell, som står i nervförbindelse med den muskeltråd, som skall sättas i rörelse. Men hvarje muskel består af tusentals trådar och står derföre i förbindelse med hela grupper af ganglilceller. Viljan behöfver derföre blott att anslå en hel dylik grupp i hvarje fall. Oaktadt uppgitten sålunda är lättare, handtera vi vårt instrument ganska illa och äro långtifrån virtuoser på detsamma. Vi kunna ej ens spela gubben Noach med ett finger, utan liksom en katt, hvilken släppes upp i klaviaturet, med hela tassen trycker ned en hel del af de närmast liggande tangenterna, så gör äfven vår vilja. Den inverkar ej blott på de cellgrupper den skall inverka på, utan äfven på andra och gör sålunda sådana missgrepp, som för musikkännaren röjer klåparen. Eller hvarföre beledsaga vi, då vi gå, högra fotens rörelser med venstra armens och venstra fotens med den högra armens; hvarlör ha vi svårt för alt röra en finger, utan att älven röra de andra; hvarföre beledsaga vi, då vi klippa något, denna operation med klippningar på mun nen, som taga sig högst komiskt ut: Det kommer sig deraf, att t. ox. de gangliiceller och nerver, som stå i förbindelse med högra foten, ligga nära intill de som höra till venstra armen, så att då viljan inverkar på de förra, ger hon älven af misstag en knuff åt de senare. Dessa rörelser kallas för medrörelser och bero derpå, att vår vilja är så litet ölvad, att den slår i sitt piano med hela handen. Detta bevisar att på detta liksom på andra områden at själslifvet mycket ännu är ogjordt i vår uppfostran och att menniskan bör kunna utveckla sig till något vida fullkomligare än hvad hon nu är och vi kunna ana. Hvarje generation skall vinna allt större förmåga, hvilken sedan kommer esterföljande slägten tillgodo, ty anlag gå i arf. Nerven är naturligtvis liksom muskeln lefvande. Liksom den senare blott kan en konst, sammandragas, så kan nerven blott en, leda impulser. Bädas lif tillkännagifves dessutom af att elektricitet genomströmmar dem, och den elektriska strömmen förändras på bestämdt sätt medan nerven arbetar, d. v. 8. leder en befallning till muskel. Strömmen liknar, då nerven är i verksamhet, en strid fors, medan den under hvilan påminner om den stilla floden. Om viljan arbetar, signalerar galvanometern en elektrisk ström i nerven. Gå således viljans bud lika oerhördt hastigt genom nerverna som elektriciteten gör det? Man trodde det, och det var väl detta som föranledde fysiologiens fader, Johannes Miller, att mätt af visdom förklara det för ett omöjligt problem att mäta nervprincipens hastighet, den hastighet hvarmed viljans be—-— — ——