Han reste sig upp, han hade fattat sitt beslut. — Nåväl! utbrast han, jag väljer ovissheten! Låtom oss gå, pappa Absinth, låtom oss följa de båda qvinnornas spår och ga så långt de föra oss... De begåfvo sig i väg, brinnande af lika stor ifver. De lifvades den ene af hoppet om gratifikation, den andre af den ära framgången skulle skänka. De gingo med stor hastighet. I början var det en småsak att följa dessa tydliga spår som ledde nedåt Seihen. Men de blefvo snart nödsakade att sakta sina steg. Trakten upphörde att vara så öde, de anlände så att säga till civilisationens gränsor och fråmmande spår blandades oupphörligt med flyktingarnes och utplånade dem ofta. På flera ställen hade äfven, tillfölje af markens sanka läge, snön upptinat och spåren sålunda afbrutits. För att återfinna dem fordrades det Lecoqs skarpa iakttagelseförmåga och all hans äldre kamrats goda vilja. Pappa Absinth stötte då sin käpp i marken, nära det sista synliga spåret, och låda två sökte omkring denna punkt som ett par spårhundar hvilka förlorat spåret. Det var vid dessa rörelser som lyktan beskref de egendomliga rörelser som vi ofva.för omtalat. Detta oaktadt hade de vil tio gånger tagit miste om rätta vägen eller måst gå framåt på måfå, utan att vågledas af spåren efter de små bottinerna. Dessa bottiner hade så höga och smala klackar, att de gjorde ett misstag omöjligt. Vid hvarje steg voro de djupt intryckta i snön eller smutsen och spåret var så tydligt som ett vaxaftryck. Tack vare dessa klackar upptäckte polisagenterna att