tag i, började han sina undersökningar ännu ifrigare än någonsin. — Jag är dem åter på spåren! utropade han plötsligt, jag misstänker, jag inser alltsammans! Pappa Absinth närmade sig. Han hvarken misstänkte eller insåg någonting, men han hyste fullt förtroende till sin kamrat. — Se på detder, sade Lecoq till honom; hvad ser ni? — Spåren af vagnshjul som vändt. — Nuvil! dessa spår förklara alltsammans. Iunna till denna gata ha våra flyktingar på afstånd sett lyktorna på en vagn som närmade sig på återvägen från Paris. Ifall vagnen vore tom, vore det deras räddning. De ha inväntat den och då den kommit inom hörhåll ha de ropat på kusken. Utan tvifvel ha de lofvat honom hederliga drickspenningar; det säkra är att han samtyckt att vända om med dem. Han vände, de uppstego i vagnen ... det är orsaken hvarföre spåren upphöra här. Denna förklaring återgaf ej den gamle polisagenten sitt goda lynne. — Nå ha vi kommit längre för det vi fått veta den saken ? yttrade han buttert. Lecoq kunde ej ufhålla sig från stt höja på axlarne. — Har ni väl kunnat hoppas, yttrade han, att deras fotspår skulle ledt oss genom hela Paris ända till porten uf deras hus? — Nej, men .... — Hvad kan ni väl då bättre önska er? Tror ni att jag ej i morgon skall återfinna denne kusk? Sedan hans