—T—T——TrPauil————— sallningar bäras till muskeln. Och likväl hann han icke sluta sina ögon förrän denna mätning skett — en af vetenskapens högsta triumfer. Huru stor är då denna hastighet? Man står förblufiad örver dess ringhet, blott 30 franska meter i sekunden. Om vi se örnen flyga eller höra stormvinden susa öfver tältet, gär det förra litet hastigare och det senare litet långsammare. Långsammare än örnen, den simple örnen, flyger således vår tankes örn! Föreläsaren gaf derefter en kort förklaring, hvilken i brist på instrumenter ej kunde bli alldeles fullständig, öfver den metod som användts för att mäta nervprincipens hastighet. Den är följande: En elektrisk ström ledes genom en del af en nerv och mäter den tid som erfordras från det ögonblick då strömmen inleddes tills sammandragning uppstår inom den nerven tillhörande muskeln. Inleder man sedermera en annan ström genom en längre bort belägen del af samma nerv, blir äfven tiden innan muskelsammandragningen börjar litet längre. Denna tillökning i tiden är således ett uttryck för den längre tid som nervprincipen i senare fallet belöfver tör att tillryggalägga den längre vå gen i nerven. Detta försök har föröfrigt kontrollerats af ett annat, som består deri, att man väljer en person med snabb uppfattning och tillsäger honom att göra en rörelse med ett finger i samma ögonblick han känner att man retar honom i ena foten. Underrättelsen om retningen i foten föres då af nervprincipen till hjernan; i samma ögonblick ger viljan genom en annan nerv befallning till fingret alt röra sig. ben tid som nervprincipen behöfver för att förfoga sig dessa båda vägar, öfverensstämmer noga med det på förra sättet vunna resultatet. Utom rörelsenerverna ha vi älven kän selverver. Åf de förra finnes det nemligen sådana som äro oberoende af vår vilja. Så ir det t. ex. med en del nerver i ögat. Det är en konst att icke blinka om en knif eller en sabel blixtrar förbi ögat; våra förfäder öf vade sig, som man vet, i den konsten och de hade svårt för att lära sig dem. Nerverna kvnna för öfrigt sättas i rö relso utan att ens känseln dervid verkar. Om man för en pennijäder öfver läpparne på en solvande, så känner han det ej. IIan för amellortid upp handen till munnen. Sådana både al känsel och vilja oberoendo rörelser kallas reflexrörelser. Här har fysiologien ännu mycket at i j göra, här hvila dess svårasto problemer. Men d I d I I j 4 (1 I i huru många af desamma den än skall komma att lösa, skall den dock slutligen råka en mur, på hvilken det står skrifvet: ÅIliuntills skall dn gå, och icke vidare. Ilär har det materiella lifvet hunnit sin spets, här vaggar dess blomma, här se vi andens ljusa gestalt skymta framför oss. Göteborgs Läkaresällskap firade igår sin högtidsdag, till hvilken högtidlighet äfven allmänheten blifvit inbjuden, Såsom vanligt hade blott några få personer stående utom läskaresällskapet infunnit sig; sällskapets egna medlemmar voro deremot ganska talrikt sor samlade. Bland främmande läkare märktes prof. Frith. Holmgren och d:r Goldkuhl. Sedan sekreteraren, d:r Åbr. Westman, uppläst sin årsberättelse, för hvilken vi längre ned redogöra, höll afgående ordföranden d:r G. Billqvist sesttalet. Detta utgjorde en mycket intressant framställning af åtskilliga i iaktagelser och fakta, samlade sedan Göteborgs barnsjukhus, för hvilket d:r B. är lä; kare, för nära tio år sedan inrättades. Al dessa fakta framgick med obestridlig klarhet att det missförhållande som gör sig gillande derutinnan, att om i allmänhet sjukdomar och dödsfall i vida högre grad drabba dem som bo i stadens periferi, i de sämre delarne af IIagorna, Albostaden och Landalabergen, än de som bo i sjelfva staden, så är detta beklagligen tallet i synnerhet hvad barn beträffar. Orsakerna till dessa förhällanden äro som bekant att de dåliga bostäderna i nämnde Mm SS —