Göteborgsposten – 14 januari 1869, sida 2

ställe. Han vönder sig till qvinnan med de små fötterna, bevisar henne nödvändigheten att fly samt att hvarje minuts dröjsmål kan bli olycksbringande. Hon samlar all sin kraft, reser sig och allägsnar sig vid sin följeslagerskas arm. Vi skola senare lära känna om mannen för dem angifvit den väg som borde följas, eller om de kände den. Hvad som är visst är att han följde dem på något afstånd för att vaka öfver dem. Men utom pligten att beskydda dessa båda qvinnor, hade han en ännu heligare pligt, nemligen att hjelpa sin medbrottsling om han kunde. Han vänder derföre tillbaka, passerar äter detta ställe, och här ha vi det sista spåret efter honom, hvilket går i riktning mot gatan Chåteaudes-Rentiers. IIan vill veta hvart mördaren föres, han går att ställa sig i hans väg... Liksom dilettanten, som vill invänta slutet af det stycke som hänför honom för att applådera, hade den gamle polisagenten vetat att lägga band på sin beundran. Det var först då han fann att Lecoq slutat som han gaf sin entusiasm fritt lopp. — Det kan man kalla en acqvisition! ... utropade han. Och man påstår att Gåvrol är skicklig. Vill ni att jag skall säga er min mening? ... I jemförelse med er är generalen ett barn. Visserligen var smickret groft, men uppriktigheten deraf var ej tvifvelaktig och som det var första gången berömmets dagg nedföll öfver Lecoqs fåfänga höll han till godo dermed. — Bah! svarade han i blygsam ton, ni är alltför