Göteborgsposten – 14 januari 1869, sida 2

beräkningsförmågan, fattade han ej hvar gränsen låg mellan gissning och bestämd öfvertygelse hos hans kamrat. — Och hvad yttrade medbrottslingen till qvinnan med de grofva skorna? frågade han i den allvursammaste ton i verlden. om Lecoq smålog åt denna enfald, var den andre långt ifrån att misstänka det. — Det är för mig temligen svårt att besvara, yttrade han; jag tror likväl att qvinnan förklarade för mannen hvilken omätlig fara hennes följeslagerska löpte och att de uttänkte medel att besvärja denna fara. Kanhända framförde hon några befallningar som mördaren gifvit. Det säkra är att hon slutligen bad medbrottslingen springa bort till Peppardosan för att försöka få reda på hvad som tilldrog sig der. Och han efterkom hennes begäran, dot kan man se af spåren. — Och vi som befunno oss i värdshuset i det ögonblicket ! ... Ett ord af Gevrol och vi skulle ha fångat hela bandet. Hvilken olycka!... Lecoqs oegennytta gick ej ända derhän att han delade sin kamrats saknad. Tvärtom välsignade han Gåevrols förvillelse. Det var den han hade att tacka för att han fått företaga undersökning i denna sak, som föreföll honom allt mer och mer hemligtsfull, men i hvilken hun dock hoppades få ljus. Till sist må tilläggas, återtog han, att medbrottslingen såg scenen der brottet begicks, blef rädd och skyndade sig att återkomma! Han darrade vid tanken på att polisagenteraa som han sett skulle begifva sig till detta