Göteborgsposten – 14 januari 1869, sida 2

samt färdiga att vid minsta skymt af fara taga till flykten som en flock schakaler. I början upptäckte de ej något misstänkt. Men framemot klockan två på morgonen, då de hunnit lugna sig och sedan dimman något skingrats, sågo de något som var egnadt att åter uppväcka deras oro. Midt på den öde sträcka som qvarterets innevånare kallade slätten syntes ett litet och mycket klart ljus, hvilket beskref de nyckfullaste rörelser. Det rörde sig utan någon bestämd riktning, än i zigzag, än strykande öfver marken, än höjande sig, emellanåt orörligt och nista sekund flyttande sig med utomordentlig häftighet. De mest okunniga bland dessa skurkar trodde att det var en så kallad lyktgubbe, ett af dessa ljus som tändas af sig sjelfva öfver sumpiga trakter och fladdra för vinden. Detta sken kom ej från något annat än de båda polisagenternas lykta, då de fortsatte sina undersökningar. Lecoq var i stor villrådighet om hvad som härnäst borde göras. Han hade ej ännu en öfvad polisagents hastiga blick. Han hade ej ännu den djerfhet och snabbhet i fattandet af ett beslut som så mycket bidraga till framgång i det yrke han valt. Han tvekade mellan två alternativer, hvilka båda tycktes ha lika mycket för sig. Å ena sidan hade han qvinnornas spår att följa, å den andra mördarens medbrottslings. Hvilketdera skulle han välja? Att fånga alla tre kunde han ej hoppas.