Göteborgsposten – 14 januari 1869, sida 2

nat anträffas. Från Utlandet. Medan man söker att i Paris vid konferensens gröna bord utjemaa tvistigheterna mellan Grekland och Turkiet, tortgår det officiösa pennkriget mellan Österrike och Prenssen och har antagit en sådan karakter, att man kan börja med skäl frukta för en brytning af ganska allvarsam beskaffenhet. I slutet af förra veckan voro i Wien till och med rykten i omlopp om, att ett afbrott i den diplomatiska förbindelsen mellan Preussen och Österrike antingen redan inträdt eller var nära förestående. Dessa rykten gå väl för långt, men man erhåller deremot af sjelfva uttalandena i såväl den preussiska som den österrikiska officiösa pressen det intryck, att en formlig brytning nog kan komma att inträfla, eftersom man redan kommit så långt, att äfven do vanligaste höflighetshänsyn åsidosättes i den ena regeringens uttalanden om den andra. Bismarcks organ Nordd. allg. 2eit. innehåller i sitt senaste nummer sålunda en artikel om rikskansleren v. Beust och den österrikiska politiken, hvilken förtjenar att läsas med den största uppmärksamhet, emedan det ej gerna kan vara något tvifvel underkastadt, att densamma antingen förskrifver sig från den mans penna, som i sin hand håller de preussiska regeringstyglarne, eller åtminstone blifvit af honom inspirerad. Det heter i densamma: Depeschen n:o 84 af d. 5 Febr. f. å., hvilken af grefve v. Beust tillställdes den österrikiske gesandten i Berlin, behandlar den rumeniska frägan på ett sådant sätt, som om Preussen vore den egentliga regeringen i Rumenien och der rustade siy till vet krig mot Österrike. vi vilja här icke skildra de känslor, som drefvo v. Beust till dessa beskyllningar och till detta spridande af misstankar mot Preussen. Att depescher, som innehöllo sådana baktalande insinuationer mot Preussen, icke kunna bli officielt framlagda och offentliggjorda i Berlin, utan att framkalla mycket kraftiga bestridanden och utan att medföra afbrott i den diplomatiska förbindelsen, om icke tillfredsställande förklaringar öfver denna hållning genast följa, torde väl rikskansleren medgifva. Detta beteende att lemna ännu icke officielt meddelade depescher till offentligheten, måste, om det ytterligare fortsättas, leda till afbrott i den diplomatiska förbindelsen med denna stat, derför att dess diplomati saknar den grad af uppfostran, som är oumbärlig för samvaron mellan stormakterna. Dessa förhållanden har rikskansleren icke erinrat sig vid sammanfattandet af den röda boken. Vi syfta här på offentliggörandet af de depescher, som icke blefvo officielt framlagda. Så länge en depesch tjenar till instruktion för en diplomat till muntligt bruk, är den utan betydelse. Åläggandet att i förtroende qvarlemna depeschen å titre de renseignement. såsom upplysande meddelande, gifver ännu icke åt aktstycket någon officiel karakter. Denna erhåller depeschen först, då den antagit sormen af en note. Genom det officiela aftryckandet af depescher i den röda boken få alla dess aktstycken betydelsen af noter, hvilka genom den österrikiska regeringens underskrift blifvit tillsända alla europeiska hof. Rikskansleren kunde såsom sachsisk minister hängifva sig åt publiciteten, utan att man hade att befara några europeiska förvecklingar. Men såsom österrikisk rikskansler är det mycket betänkligt att handla så. Grefve Beust förklarar, att han uteslutande tänker på fredens bevarande; i så fall måste vi säga, att ledaren af Österrikes utländska politik saknar den rätta kunskapen och insigten i en etormakts ställning. Officiella aktstycken äro icke ändamålsenliga medel att tillfredsställa publicistiska böjelser. Ansvaret för den mängd lättfärdiga och obetänksamma utmaningar, som rikskansleren tillåtit sig mot Preussen, återfaller nu på det kejserliga Österrike och kastar skugga öfver dess politiska ställning till främmande makter. Rikskansleren gör det icke klart för sig, att det är skilnad mellan att svänga en paradvärja och ett kejsarsvärd. Paradvärjan vållar i värsta fall personliga sår, hvaremot man genom att svinga ett kejsaresvärd framkallar krig mellan nationerna. Det vill emellertid synas, som saknade rikskansleren omdöme nog att fatta denna skilnad. Denna artikel — det kan ej gerna undgå någon — innehåller ett slags ultimatum till hofvet i Wien; en hotelse om afbrott i den diplomatiska förbindelsen, såframt rikskansleren icke ändrar sin diplomatiska hållning gentemot Preussen. Den yttre anledningen till grefve Bismarcks för bistring här1. 1 .1 .