Å andra sidan förbjöd den unge poli sagentens allvar, som åtminstone ej var låtsadt, hvarje tanke på skämt. Den äldre polisagentens nyfikenhet blef allt starkare. — Vi ha sålunda hunnit till qvinnorna, sade han. — Ja, svarade Lecoq, men här upphör vissheten; inga bevis, endast antaganden. Jag har allt skäl att tro att våra flyktingar lemnat värdshussalen i början af striden, innan de rop uppgåfvos som lockade oss dit. Hvilka äro de? Jag kan ej gissa det. Jag misstänker blott att de ej äro i samma lefnadsvilkor. Jag skulle vara böjd för att tro, att den ena är den andras tjenarinna. — Det är ett faktum, vågade den äldre polisagenten yttra, att olikheten af deras fötter och fotbeklädnader är betydlig. Denna sinnrika anmärkning framlockade ett småleende på den yngres läppar. — Denna olikhet, sade han allvarsamt, betyder visserligen något, men det är ej den som bestämt min åsigt. Om mer eller mindre fullkomliga extremiteter reglerade samhållsvilkoren, skulle många som nu är herrskarinnor vara tjenarinnor. Hvad som bestämt min öfvertygelse är följande : När dessa båda qvinnor i förskräckelsen rusade ut ur enkan Chupins värdshus, stod qvinnan med de små fötterna i ett enda hopp i trädgården, hon springer framåt, hon drager med sig den andra, hon lemnar henne på afstånd. Fasan i belägenheten, det vanryktade stället, fruktan för skandal, tanken på att kunna rädda sig ur denna belägenhet förläna henne en utomordentlig energi. Men, såsom ofta är fallet med fina och nervösa qvin