uttryckte hans ansigte en med vördnad blandad förvåning och det var i en något förlägen ton han yttrade: — Blif ej ond på en gammal polisagent, som har något af St. Thomas klentrogenhet i sig ... Jag har vidrört med fingret och skulle gerna vilja höra fortsättningen. — Vidare, återtog den unge polisagenten, springer medbrottslingen, som hört flyktingarne komma, emot dem och han hjelper qvinnan med de stora fötterna att bära hennes följeslagarinna. Denna är alldeles kraftlös. Medbrottslingen aftager sin kaskett och slår med densamma bort snön från plankan. Då han derefter fann att densamma ej var tillräckligt torr, aftorkade han den med sitt rockskört. Jag vet ej om dessa åtgärder föranleddes af ren artighet eller om de voro en underordnads tjenstenit. Hvad som är säkert är att under det qvinnan med de små fötterna, till hälften utsträckt på denna planka, återhemtade sig, drog den andra qvinnan medbrottslingen fem eller sex steg afsides, just till detta stora block. Här talar hon till honom, och under det han lyssnar stöder han maskiomessigt mot det snöbetäckta blocket sin ena hand, hvilken i snön lemnar ett mycket tydligt märke efter sig ... sedermera under samtalets fortsättande är det armbågen som han sätter i snön ... Liksom alla inskränkta personer öfvergick pappa Absinth hastigt från ett idiotiskt misstroende till ett barnsligt förtroende. Han kunde hädanefter tro allt, af samma skäl som han hittills intet trott. Utan att ega något begrepp om gränserna för en slutledning ellor den menskliga