nor, varar hennes ansträngning blott några sekunder. Hon har ej hunnit halfva vägen häremellan och ÅPeppardosan förrän hennes springande blir trögare, hennes ben böja sig. Tio steg längre bort vacklade hon och stapplar. Ännu några steg längre bort är hon så nära att digna till marken, att hennes kjolar hvila mot snön och bilda en cirkel i densamma. Då kommer qvinnan med de grofva skorna till hjelp. Hon fattar sin följeslagerska om lifvet, hon hjelper henne — och deras spår blandas om hvarandra — derefter, då hon ser att hon det oaktadt är färdig att afsvimma, lyfter hon henne mellan sina starka armar, hon bär henne — och spåret efter qvinnan med de små fötterna upphör .... Uppsann Lecoq detta för sitt nöjes skull, var denna scen en lek af hans inbillning? Låtsade han denna säkerhet i tonen som djup och allvarlig öfvertygelse gifver åt orden, och som så att säga låter tilldragelserna lefva upp igen? Pappa Absinth bibehöll en skugga af tvifvel, men han hittade på ett ofelbart medel att låta sina misstankar upphöra. Han fattade lyktan och gick att studera de spår som han betraktat, som varit stumma för honom, men lemnat sin hemlighet åt en annan. Han måste gifva med sig. Allt hvad Lecoq förkunnat, återfann han, han igenkände de hophlandade spåren, den af kjolarne aftryckta cirkeln i snön, han såg att spåren efter de fina fötterna upphört. Då han kom tillbaka,