Göteborgsposten – 13 januari 1869, sida 2

. NN 8 gen hördes på morgonen gå i magasinet. Johansson förklarade ånyo fräckt att han var oskyldig till allt. Målet uppsköts på åtta dagar och de båda tilltalade återfördes i cellsangelset. Från Utlandet. Det börjar arta sig mer och mer brokigt. Konferensen hotar nästan med att ramla sönder redan i sin begynnelse. Det grekiska sändebudet har neml. protesterat mot den underordnade roll, man ville medgifva honom derstädes och lemnat konferenssalen. Brydda häröfver, ha makterna gjort de kraftigaste uppmaningar hos grekiska regeringen att visa sig undsallande. Det var först beramadt, att konferensen skulle ha sitt andra sammanträde såsom i går; men man befarade likväl, att svaret från grekiska regeringen ej skulle kunna tillsdess ingå. Naturligtvis kunde man ej gerna med Greklands uteblifvande fortsätta konferensförhandlingarne. Grekiska regeringen befinner sig härvid i en obehaglig ställning. Om hon gifver med sig, skall den upprörda folkstämningen resa sig emot henne, hvaremot hon skall ha hela nationen som en man på sin sida, om hon bibehåller sin protesterande hållning. Det ligger någonting förföriskt häri, hvilket skulle mycket väl ursäkta hennes vägran att i detta fall efterkomma makternas önskningar. I så fall skulle makterna återigen befinna sig i en obehaglig ställning, ty Turkiet är lika bestämdt som Grekland och fordrar å sin sida, att Grekland skall falla till föga och att man ej skall diskutera dess framställningar mot Turkiet, utan blott hålla sig till punkterna i detta senares ultimatum. Dertill ha makterna samtyckt; om de nu skulle ändra sig, kan man taga för afgjordt, att Turkiet skulle vägra att efterkomma konferensens begäran om inställande af dess åtgärder mot Grekland och grekerna. Men ett fullföljande af dessa skulle ovilkorligen leda till en sammanstötning — och hvad då? Här träder makternas inre oenighet och splittring fram, hvilken kanske snart skulle kunna leda till vidt omfattande följder. Vi stanna här, nästan darrande inför den väldiga brand, som då skulle kunna komma att förhärja vår gamla verldsdel, ehuru vi nog veta, att de brännbara materialierna redan ligga hopade, endastj afvaktande lågan från tändstickan. En annan ej ovigtig händelse är i görningen.) Ryktet om att konung Victor Emanvel af Italien vill nedlägga kronan, har på senaste tiden åter dykt uppp, och nu med större bestämdhet än förut. Det säges, att man äfven i den franska kejsarens omgifning anser denna eventualitet vara mycket sannolik. I Berlin skall man ha fattats af bekymmer, medan kronprins Umberto är känd för sina franska sympatier. Under det italienarne sålunda hålla på att förlora sin konung, kunna spanjorerna ej tå sig någon tronkandidat. Äfven general Espartero har nu förklarat, att han på grund af kin höga ålder hvarken vill öfvertaga kronan eller presidentvärdigheten, ifall cortes skulle förklara sig för den republikanska regeringsformen. : I samband med Spanien må nämnas den märkliga diskussion, som föres inom den engelska pressen angående Gibraltars återställande till Spanien. Bright, Gladstone, Godhvin-Smith, Grey synas stämda derför. Några röster förnimmas dock, hvilka föreslå, att Gibraltar skall utbytas mot Ceuta, för att England må beredas någon ersättning. I Frankrike har en af regeringens medlemmar åter begått en af dessa enfaldiga handlingar, hvilka högligen misskreditera styrelsesystemet och gör den mot kejsardömet uppväxande oppositionen mer och mer kompakt och farlig. En tidning i Toulouse blef för någon tid sedan åtalad för yttranden ang. den Baudinska subskriptionen, men frikändes likväl, fastän flera parisertidningar af samma anledning fällts. Detta gjorde en del uppseende och väckte mycket misshag inom regeringskretsarne. Justitieministern Baroche skref tillochmed ett skarpt bref till den kejserlige prokuratorn i Toulouse, baron Scguier, och tillrättavisade honom, derför att han visat för stor flathet mot den brottsliga pressen. Seåguier är en stolt man och ansåg sig ej kunna tåla denna regeringens sidoinblandning i rättens skipande, hvarför han, som äfven ville ådagalägga huru enligt hans förmenande lag och rätt stå öfver godtycket, begärde sitt afsked på följande grunder, hvilka nu stå att läsa i alla Frankrikes sjelfständiga tidningar och der utläggas med mer och mindre skarpa tillmälen mot regeringen: Detta afskedstagande har ingenting frivilligt. Det bar ålagts mig af de orättvisa och sårande beskyllningar, som slösats på mig sedan någon tid tillbaka i anledning af min hållning i pressangelägenhete:na, och det är en verklig onåd jag i närvarande stund erfar, derför att jag velat tjena kejsaren med den hossamhet och värdighet, som hr sigillbevararen i sitt cirkulär af d. 4 Juni 1868 hos oss förordats. Så fort detta afskedstagande blef bekant, väckte det genast den största sensation. Fast