Göteborgsposten – 13 januari 1869, sida 1

vål. IIT OTGI. OnSKAdC adl SKTILILCH UGN ulSPTtTA ning och framför allt den efterföljd som den i så hög grad förtjenar. Sedan sekreteraren ytterligare uppläst intendenten för naturhistoriska museum A. W. Malms ärsberättelse, foredrogos flera af sekreteraren talangfullt skrifaa och i hög grad fängslande minnesteckningar at de många under året aflidna medlemmarne af Samhället. I ömsom lifliga och djupt gripande drag skildrades sålunda apotekaren M. O. Kylanders, prosten A. Tranwus, professor C. H. Bohemans, prosten E. J. Rietzs, prosten J. Berggrens, komminister BE. Björcks och srih. B. v. Beskows lefnadslopp. Sedan nekrologerna voro afslutade sörklarade ordf. att han enligt Samhällets statutor nu vid sin afgång skulle hålla ett föredrag, men afvek från denna söreskrift i anseende till den långt framskridna tiden, hvilket så mycket hellre kunde ske som Samhallets förtroende äfven för det innevarande året kallat honom till ordförande. Högtidligheten afslutades sedan sekreteraren uppläst prisämnena tör året, hvilka voro följando: Inom PFetenskaps-afdelningen: Motsvarar Sveriges officiella statistik, i hvad densamma rörer utoch inrikes handel och sjöfart, bergshandtering, fabriker och manufakturer nutidens fordringar? och om denna fråga med Nej besvaras; hvilka förändringar borde så deri vidtagas, för att åstadkomma ett hastigare, säkrare och fullständigare offentliggörande af de fakta, utaf kunskap om hvilka handel, sjöfart eller industri äro i behof; inom Vitterhets-afdelningen: Afbandling i bunden stil med fritt val af ämne; eller fullgod öfversättning i bunden stil från fämmande språk; samt såsom ytterligare prisuppgift: Utkast till minnesstod i Götebo.g öfver Carl X Gustaf. Göteborgs Läkaresällskap har vid sitt senaste sammanträde, sedan den vid förra sammanträdet utsedda ordföranden d:r J. Å. Liborius afsagt sig förtroendet, till ordförande ör innev. år utsett andre stadsläkaren härstädes d:r C. J. Forssenius. Den allmänna välgörenheten anropas, såsom en i annonsaldelningen intagen uppmaving visar, om understöd för lindrande af den nöd, hvari de arbetarefamiljer befinna sig, hvilka genom sista branden i Redbergslid förlorade sin ringa, men för dem dock stora egendom. De insamlade medlen skola efter noggrann pröfning utdelas och ett möjligt blifvande öfverskott utöfver behofvet för nödens lindrande skall användas för annat välgörande ändamål. Anteckningslista är utlagd i Gumpertska bokhandeln, och antaga vi, att framställningen ej skall förklinga ohördan. Prof. Holmgrens 1:sta föreläsning. Vi återvända, enligt vårt löfte i gårdagens tidning, till en närmare redogörelse för denna märkliga föreläsning, sammanfattad så godt det varit oss möjligt. Det var med glädje, yttrade prof. H., som han nu företog fortsättningen af det arbete, hvilket han för ett par år sedan härstädes påbörjade. Företaget vore svårt, men det är vetenskapens och dess tolkares uppgift att sprida ljus. Detta företag vore så mycket svårare som vår kropp — vår andes instrument — midt i nittonde seklet ännu är obekant och tillochmed utgör en bekantskap, hvilken man drar sig för att göra. Ånnu svårare vore det att här popularisera denna vetenskap, emedan här saknades de apparater som dertill vore nödvändiga. För af allt detta härflytande brister bad prof. II. om öfverseende. — Vi tillägga för egen del och, såsom vi med visshet tro oss kunna göra, äfven å hela det öfriga auditoriets vägnar, att ingen föreläsare mindre kan ha varit i behof af ett sådant öfverseende än just prof. H. Finnes det väl någon bland oss frågade prof. H., som ej en vacker sommardag vistats ute i det fria, sett ekorren hoppa från gren till gren, hört fåglarnes sång och skådadt i blommornas kalkar, som ej hvilande bland högt gräs betraktat naturen? Hvilken brokig verld, hvilket muntert lif! Och dock, taga vi väl vara på dessa föremål, oaktadt de förfölja oss, blomman med sitt dolt, kardborren som hakar sig fast vid våra kläder? Vilja vi somna in i gräset komma myror som oroa oss, myggor som sätta sig på vår näsa, och då vi lyckats somna samt sedan åter vakna se vi kanske framför oss en ko, som glömt att beta för att betrakta oss med sina stora milda ogon. Plocka vi sönder en prestkrage upprepa vi vårt ja, nej, ja, nej eller kommer, kommer icke och så vidare, men tänka ej vidare derpå. Är detta naturforskning? Eller filosofera vi öfver naturen? Allt antyder en sträfvan uppåt, en sträfvan till frihet. Inom den oorganiska naturen är det den blinda tyngdkraften som verkar, värmet utvidgar kropparne och den i jorden dolda elden staplar Pelion på Ossa, solen kallar upp vattenångorna i luften för att åter låta dem falla ned som regn, sanden i öknen föres af vinden för att åter falla ned sedan stormen tystnat, och slammet i hafvet faller till bottnen sedan vågsvallet stannat. Från denna dystra verld skåda vi till en annan. Solen lockar upp växter och blommor i höj FE 4(1 2— —