: IIvarjehanda. Den äktenskapliga friden störd genom — hästkött. Man börde nyligen berättas, huru en torpare i vestra skärgården af sin husbonde blifvit uppsagå till afflyttning, derföre att han befattat sig med håäsislagtning, hvilket i husbondens ögon var någonting ariktigt afgudiskt och ogudaktigt. Till denna sorglustiga historia kan nu läggas en annan af samma slag. En gammal afskedad soldat, Mattias Ö. på Inland i Bobus län, hade för någon tid sedan en dag varit borta och biträdt vid hästslagtning, hvilket, i förbigående sagdt, derstädes under hela hösten nära nog hört till ordningen för dagen. Hustrun, som byste den största afeky för allt hvad häst heter — slagtad naturligtvis — blef vid mannens hemkomst presenterad ett vackert köttstycke såsom hafvande tillhört en qviga. Mannen ville nemligen lura henne, hvilket äfven lyckades. Utan den minsta aning om sveket, kokade hon köttet och åt deraf med den förträsligaste aptit. Några dagar derefter yttrade mannen sitt lilla bedrägeri, men med helt annan verkan än den åsyftade. Hustrun blef utom sig, och med ett ä du då änna galen, Mattes! ville hon flyga honom i håret, hvilket han dock med en gammal krigares lugn afvärjde. Nu uppstod en scen af den häftigaste träta, hvilken slutade med, att mannen, som i öfrigt egde det fogligaste lynne, blef förnekad att vidare dela säng och säte med sin uppbragta kära hälft. Han tog dock saken kallt och inrättade sig på sältmaner så godt han kunde i en med stugan sammanhängande vedbod. — Man vill förmoda att med den na rådande milda temperaturen hustruns sinne veknat, så att mannen fått lemna sin improviserade bostad och återtaga sina såsom äkta man tillkommavde rättigheter.