Göteborgsposten – 12 januari 1869, sida 2

D CS —— — —— —— — ling, på detta ställe. Ian är en man af temligen framskriden ålder, högväxt, en kaskett på hufvudet, klädd i en rock af raggigt tyg, sannolikt gift, ty han bär en vigselring på högra handens lillfinger ... Hans gamle kamrats förtviflade åtbörder förmådde honom att tystna. Detta signalement af en individ, om hvars tillvaro man jemnt och nätt kunde vara öfvertygad, dessa noggranna detaljer afgifna i en ton af fullkomlig visshet förbryllade helt och hållet pappa Absinth. — Det är orätt af dig, brummade han, det är mindre delikat handladt. Du talar med mig om gratifikation, jag tar saken allvarsamt, jag lyssnar på hvad du har att säga, jag lyder dig i allt, och du blott drifver spektakel med mig. Vi göra en upptäckt men i stället att gå vidare, stannar du och pratar snicksnack ... — Nej, svarade den unge polisagenten, jag skämtar alldeles inte och jag har ännu ingenting sagt er hvarom jag ej är fullt och fast öfvertygad, ingenting som ej är fullkomligt öfverensstämmande med sanningen. — Och du vill att jag skall tro... — Frukta ej, pappa Absinth, att jag säger något hvarom jag ej är i stånd att öfvertyga er. När jag sagt er mitt sätt att gå till väga för att göra denna upptäckt, skall ni skratta åt den saks enkelhet som i närvarande stund synes er obegriplig. Få PE