Göteborgsposten – 12 januari 1869, sida 2

Då de hunnit ungefär hundra steg från Pepparnötsdosan, grep Lecoq hastigt sin äldre kamrat i armen. — Halt! ... befallde han, här måste vi stanna för alt göra en undersökning. Stället der de befunno sig var en öfvergifven brädgård, eller snarare en byggnadsentreprenörs upplagsplats. Der funnos en mängd ofantliga stenblock, somliga bearbetade, andra i det skick hvari de befunno sig då de brötos, och ett stort antal stora och groft tillyxade trädstycken. Framför en tjock planka, hvars öfra sida hade blifvit rentorkad voro alla spåren blandade om hvarandra. — Här, yttrade Lecoq, ha våra flyktingar sammanträffat med mannen och hållit rådplägning med honom. Den ena af dem, den med de små fötterna, har sutit här. — Det måste vi säkrare öfvertyga oss om, sade pappa Absinth. Men hans kamrat var nu ej sionad att underkasta sig någon annans vilja. — Visa mig den vänskapen och håll er lugn, sade han; gif mig lyktan och rör er ej ur fläcken... Den blygsamma ton, hvari Lecoq hittills talat, hade nu med ens blifvit så befallande, att den beskedlige mannen ej vågade göra någon invänning. Han stod orörlig, rak och stum som en soldat och följde med nyfiken blick alla sin kamrats rörelser. hand marken. Han gick, kom tillbaka, vände om och så förnuftig anledning; han granskade allt, marken, trästycDen unge polisagenten undersökte nu med lyktan i åter tillbaka, rörde sig än hit, än dit utan någon synbar