Göteborgsposten – 12 januari 1869, sida 1

När Locoq vändt omkring hörnet af värdshuset för att fånga mördaren hade han stött sig mot detta staket och af fruktan att anlända för sent hade han öfverhoppat detsamma utan att leta efter någon utgång. Det fanns likväl en sådan. En liten port, af spjelar liksom det öfriga staketet, tjenade till inoch utgång åt detta håll. Det var till högra sidan af denna port som spåren i snön förde de båda polisagenterna. Denna omständighet frapperade Lecoq. Han stannade plötsligt. — Ahå! mumlade han liksom för sig sjelf, dessa båda qvinnor kommo denna afton ej till Pepparnötsdosan för första gången. — Tror du det? frågade pappa Absinth. — Jag skulle nästan kunna svära på det. Huru skulle man utan att vara hemmastadd på stället kunna veta att denna utgång finnes? Skulle man kunna upptäcka den i ett sådant mörker och under en så tät dimma? Omöjligt. Jag som utan att smickra mig sjelf har goda ögon, jag kunde ej se den... — Det är sannt! — De båda qvinnorna begåfvo sig dock utan tvekan raka vägen till porten; märk väl att do ha måst passera diagonalt öfver trädgården. Pappa Absinth skulle ha velat gifva till något för att ha en liten invänning att göra, men olyckligtvis hittade han ej på någon sådan. — På min ära! sade han, du är en slug pojke. Du är blott en nykomling, jag en gammal karl som varit med