Göteborgsposten – 11 januari 1869, sida 2

af ett helt vanligt brott, och han gjorde sig sjelf den frågan, om det ej vore klokt att afstå ifrån vidare undersökning och stiga in samt uppsätta rapporten i afvaktan på poliskommissarien. Men detta var ej pappa Absinths åsigt. Han, som var långt ifrån att ana sin följeslagares reflektioner, kunde ej forklara hans overksamhet och ville ej längre hålla sig stilla. — Nåväl! min gosse, utbrast han, nu tycker jag att vi förlorat tillräckligt tid. De komma om ett par timmar och vi ha ingen rapport att afgifva. Om du har lust att göra ingenting, så skall jag handla på egen hand. Så bedröfvad han än var, kunde den unge polisagenten ej afhålla sig från att småle. Han igenkände i det närmaste sina egna ord ögonblicket förut. Det var nu den gamle som visade sig ifrig. — Till verket då! yttrade Lecoq med en suck. Han förutsåg att de skulle misslyckas, men ville åtminstone ej ha något att förebrå sig. Han vor likväl obenägen att nattetid och ute i fria luften undersöka spåren vid det osäkra skenet af ett ljus, som den lättaste vindfläckt kunde släcka. — Det är omöjligt, sade Lecoq, då det ej finnes en lykta i detta ruckle. Det enda sättet är att hålla handen öfver ljuset. (Forts.)