Göteborgsposten – 11 januari 1869, sida 1

mig. Ni kan ej ha undgått att någon gång höra talas om en förskräcklig batalj, som varit en af de rysligaste olyckor som drabbat Frankrike — jag menar bataljen vid Waterloo? ... — Jag inser ej hvilket sammanhang ... — Svara mig likväl. — Nåväl ... ja! — Godt. Ni bör i så fall veta att segern till en början lutade åt fransmännens sida. Engelsmännen börsade försvagas och redan utropade kejsaren: Vi ha segrat! då man plötsligt upptäckte trupper som nalkades från högra sidan. Det var den preussiska armen. Bataljen var förlorad ! Den store pappa Absinth hade i hela sitt lif ej gjort så stora ansträngningar för att begripa. De blefvo ej fruktlösa, ty han reste sig till hälften upp och i samma ton hvarmed Archimedes bort utropa sitt: jag har funnit! utropade han: — Jag har det!... Karlens ord voro en häntydan. — Det är ni som sagt det, svarade Lecoq bifallande. Men jag har ej slutat ännu. Om kejsaren blef bestört öfver preussarnes ankomst, så var det derför att han just från denna sida väntat en af sina generaler, Grouchy, med 35,000 soldater. Sålunda, om mannens häntydan är noggrann och fullständig, så räknade han ej på att en fiende skulle komma från detta håll, utan på vänner... Drag era slutsatser. Den beskedlige gamle polismannen spärrade sina nyss förut af sömnen nedtyngda ögon.