Göteborgsposten – 11 januari 1869, sida 1

— Detder var högst förunderligt! mumlade han. Men du måste bestämdt ha sett något genom hålet på fönsterluckan? Den unge polisagenten skakade nekande på hufvudet. — På min heder, förklarade han, jag har ingenting annat sett än striden mellan mördaren och den stackars sate hvilken var klädd som soldat. Det är endast dender frasen som ådragit sig min uppmärksamhet. — Underbart! upprepade den gamle polisagenten, otroligt, oerhördt! ... — Jag kan tillägga att eftertankan bestyrkt mina misstankar. Jag gjorde mig till exempel den frågan, hvarför denne man i stället för att fly inväntade oss och ställde sig der vid dörren för att parlamentera ... I ett nu stod pappa Absinth raklång. — Hvarföre? afbröt han. Emedan han har medbrottsliga och emedan han ville låta dem få tid på sig för att rädda sig. Ah! ... jag förstår alltsammans. Ett småleende af triumf sväfvade på Lecoqs läppar. — Det är just hvad jag sade till mig sjelf, återtog han. Och nu är det lätt för oss att bekräfta våra misstankar. Det är snö ute, eller hur? ... Det behöfdes ej mer. Den gamle polisagenten tog ett ljus och skyndade, följd af sin kamrat, till den bakport på huset, som ledde till en liten trädgård. Tövädret hade ännu ej smält bort snön på denna plats, och på det hvita snötäcket syntes talrika fotspår. Utan tvekan kastade Lecoq sig aed på knä för att