Göteborgsposten – 9 januari 1869, sida 1

— På min ära, sade han till honom då de blifvit lemnade allena, har du ej haft en god idG då du hållit mig qvar här, och jag tackar dig derför. Under det kamraterna få tillbringa natten med att trafla i snödrifvorna, blir jag i tillfälle att taga mig en god lur. Han var i ett näste som ångade af blod, ansigte mot ansigte med de ännu varma liken af tre mennisker, och han talade om att sofva! Hvad betydde det för honom i sjelfva verket? ... Han hade under sin lefnad sett så många liknande scener! Vanan föder ju den yrkesmessiga likgiltigheten, det är hon som ger soldaten kallblodighet midt under stridens hetta, kirurgen känslolöshet när patienten vrider sig och våndas under hans knif. — Jag har varit och sett mig omkring deruppe, fortfor han, samt upptäckt en säng. Vi få hålla vakt, hvarochen i sin tur ... Lecoq afbröt honom med en åtbörd af otålighet. — Slå det ur tankarne, pappa Absintb, förklarade han; vi äro ej här för att sofva utan för att anställa de noggrannaste undersökningar, söka reda på hvarje spår som kan leda till upptäckt. Om ett par timmar anlända poliskommissarien, läkaren, instruktionsdomaren och jag vill ba en rapport färdig att visa dem. Detta tycktes ej vara den gamle polismannen på minsta vis i smaken. Ivad skall det tjena till? utbrast han. Jag känner generalen. När han går att söka kommissarien, såsom i afton, är det emedan han är säker på att ingenting