Göteborgsposten – 8 januari 1869, sida 1

Den unge agenten tycktes tänka efter. — Men det förefaller mig, general, som om denna affär icke vore fullt klar. Har ni studerat mördaren, observerat hans hållning, iakttagit hans blick? ... Har ni liksom jag anmärkt? ... — Än sedan? — Jo, måhända misstager jag mig, men jag tror att vi låta oss bedragas af skenet. Jag vädrar någonting. — Bah! ... Och hur vill du förklara detta? — Såsom man förklarar att en jagthund har väder af villebrådet. Gevrol höjde på axlarne. — Med ett ord yttrade han, du vädrar här en melodram ... ett möte emellan förklädda herrar, här i peppardosan, hos mor Chupin, liksom på teatern. Nåväl, sök du min gosse! Sök, jag tillåter dig det. — Hvad! ni tillåter? ... — Det vill säga att jag befaller ... Du skall stanna här med den af dina kamrater som du sjelf utser . . . Och om du finner något som jag ej sett, tillåter jag dig att köpa mig ett par glasögon. Den polisagent, åt hvilken Gevrol öfverlemnade att företaga en undersökning hvilken han ansåg gagnlös, var en nybörjare bland dem som denna gång utgjorde polispatrullen. Hans namn var Lecoq. Det var en yngling om tjugofem eller tjugosex år, nästan skägglös, blek, med röda läppar samt rikt mörkt och vågigt hår. Han var liten men völbildad till växten och hans minsta rörelser för