Göteborgsposten – 8 januari 1869, sida 1

rådde en föga vanlig styrka. För öfrigt var ingenting hos honom ovonligt, om icke ögat, hvilket ömsom blixtrade till och slocknade likt en blänkfyr, och näsan, ty de vida och köttiga näsborrarne hade en förvånande rörlighet. Son till en rik och ansedd familj i Normandie hade Lecoq erbållit en god och solid uppfostran. Han började sina studier i rättsvetenskapen i Paris, då han under loppet af en vecka erhöll underrättelse om, först att hans far dött fullkomligt ruinerad och sedan att hans mor blott öfverlefvat sin make några få timmar. Hädanefter var han ensam i verlden, utan tillgångar ... och han måste dock lefva. Han förstod att uppskatta sig till sitt fulla värde — detta var noll i afseende på förmågan att förvärfva dagligt bröd. Universitetet lemnar ej på samma gång som studentdiplomet äfven en förskrifning på en lifränta. Detta är en brist i institutionen. Hvartill tjenade väl studierna i lycget den faderoch moderlöse. Han afundades handarbetaren, som djerft kan inträda hos den förste bäste arbetsgifvare och säga: Jag vill ha arbete ! Dessa menniskor arbeta och lefva. Han å sin sida sökte förtjena sitt bröd genom alla dessa yrken, som äro de arbetslösas lott, otacksamma yrken! Det finnes hundratusen arbetslösa i Paris! I alla fall bevisade han energi. Han gaf lektioner och renskref handlingar för en advokat. Han försökte hundra andra yrken, tills han slutligen fick plats hos en kind astronom, baron Moser. Dag efter dag syssolsatte han sig med att uppsätta svindlande mat-matiska i