nom ovetande gömt garnet i sängen. Kindlund förnekade för öfrigt på det bestämdaste att ha haft vetskap om att Johansson stulit garnet äfvensom att han från Ahlafors magasin någon annan gång hade bortfört garn. Kindlund uppgaf för öfrigt att vid det tillfälle då Gustaf Berndtsson och Rosling observerat brodern draga en kärra till honom, så utgjorde lasset på densamma tomsäckar, hvilka han köpt af Johansson, Denne, som efter Kindlund infördes, nekade till allt. Det var i sanning en af de fräckaste banditer man kunde se. För hvarje bevis som uppreste sig emot honom, förklarade han helt enkelt att det var osanning. En i högsta måtto stygg fysiognomi har han också, och kunde han dömmas på den, skulle han helt visst förklaras saker icke blott till de brott för hvilka han na är anklagad utan äfven för en mystisk stöld som för ungefär ett år sedan begicks på Ahlafors kontor. Beträffande de tvenne garnbundtarne som han i julveckan skulle lemnat till K. yttrade ban, att han väl till donne sagt att han vore skyldig bokhällaren för fem bnndtar, men ingalunda att han af honom köpt 5 bundtar; ännu mindre hade han till Kindlund lemnat något garn. Till handl. Johnsson på Kallsäs hade han en gång sålt ett parti tomsäckar. Johnsson hade lemnat sin reverg för beloppet, men han kunde alldeles icke, påstod han, (detta var nemligen en ömtålig punkt) draga sig till minnes huru stort partiet var, och reversen, på hvilken 100 rdr blifvit afbetalade och afskrifna, hade för honom förkommit. Johnsson hade icke den 27 Dec. skrifvit någon ny revers på 175 rår till honom. Tomsäckarne blefvo i förl. September månad afsända till Uddevalla i tvenne packar. Han hade under förlidet är köpt omkr. 10 bundtar garn, hvilka han lemnat Can till den ene än till d.n andre skepparen. Att han verkligen köpt garn vitsordades af bokhållaren Rosn, äfvensom att han ännu vore skyldig för 5 bundtar. Det hade varit meningen att han med dessa fem bundtar skulle ersättas för en förlast af 40 rdr, som han uppgifvit sig ha lidit, då inbrottet för omkring ett år sedan skedde på Ahlafors kontor. Melcher Kindlunds vittnesmål, sådant det blifvit af hr Brodahl inhemtadt, upplästes derefter. Det innehöll, att Melcher flera gånger (huru många, hade man ej kunnat af den döfstumme inhemta) varit brodren följaktlig till Ahlafors magasin och derifrån fört bomullsgarn, och att Melcher med säkerhet igenkände Johansson såsom den hvilken till hang bror utlemnat garnet. Han hade äfven utpekat den nyckel, som Johansson dervid begagnade. Vidare hade han tecknat, att han dels fört garn till jernvägen, dels till hamnen och dels till brodreng vedbod, der ban velat utvisa hvarest garnet var gömdt, men blifvit mycket förargad, då han funnit att det redan var borta. Vid söorhöret sökte såväl hr Brodahl som lärarinnan m:ll Sofia Eriksson och en annan yngling Anders Pålsson, hvilken med lätthet meddelar sig med Melcher, att få veta huru många gånger han hemtat garn, men detta misslyckades, emedan han trodde att man ville veta huru mycket klockan var, då han brukade göra dessa afhemtningar. Rörande var emellertid att se den ifver och spända uppmärksamhet, hvarmed han sökte uppfatta sina lärares mening. — Med upprepade tecken tillkännagaf han att Jobansson, hvilken liksom Kindlund nu stod inför poliskammaren i fångdrägt, var den som utlemnat garnet. Med vanlig fräckhet förklarade Johansson, att man ej kunde bry sig om bvad som yttrades af en tok, hvilken svarade ja till allt hvad man frågade honom. Gustaf Berndtsson och John Rosling upprepade, att hvad de sett ligga på kärran då de mött den liknade garnbundtar och ingalunda tomsåckar. Konstförvandten F. Töpel hade hört Kindlund och en skomakaregesall i en källare utbyta mystiska ord om att -hellre hjelpa än stjelpa m. m., men utan att komma underfund med hvad detta egde sammanhang med. Bokhållaren J. A. Rosen på Ahlafors kontor yttrade att ett par bundtar om dagen skulle kunnat stjälas på magasinet utan att detta märktes i förrådet. Vittnet hade ej iakttagit någon minskning i detsamma. Rycklarne till magasinet hade åtskilliga gånger varit tillgängliga för Johansson. Kontorsvaktmästaren hos hrr Röhss C:o, C. Larsson, hvilken bor i samma hus hvarest magasinet är beläget, berättade att hans piga mellan kl. 5 och 6 på juldagsmorgon hört en jornbom för en af dörrarne till Ahlafors lägenhet falla ned. Hans hustru, som ofta klagat öfver buller om nätterna i våningen en trappa upp, hade en gång yttrat till Johansson: Det är ett förskräckligt buller ni föra på Ahlafors kontor om nätterna! hvarpå J. svarat: Det är väl spöken. Kindlund fick nu redogöra för huruledes han tillbragt annandagen. Han hade varit inne till kl. half 7 på qvällen, hvarefter han tillbragte aftonen med promenader emellan Petterssons biljard och Söderströms bolagsvärdshus. Kl. 11 hade han och vännen Pettersson begifvit sig till maskeraden å Bloms sal, der han var till kl. 2. Derifrån gick han Larmgatan nedåt till engelska kyrkan och direkte hem till Fisktorget. Först kl. 11 på förmiddagen följande dag fick han veta om eldsvådan. Vittnet Lindau hade dagen före julafton mött Kindlund kl. 8 på aftonen långsamt patrullerande utanför n:o 5 Smedjegatan och undrat på att en handtverkare i julveckan hade tid att slå dank. — Kindlund kunde ej erinra sig att vid nämnde tid ha vistats på Smedjegatan. Kommissarien Luttropp berättade om sina efterforskningar i Uddevallatrakten att handl. Johnsson uppgifvit, det Johansson i Göteborg erbjudit honom att köpa tomsäckar, men istället sändt honom 23 bundtar bomullsgarn, hvilket han erbjudit honom till 50 öre nnder sabrikspriset. — Den af Johansson förnekade reversen af d. 27 sistl. Dec. hade blifvit bevittnad af andra personer, hvilka således kunde intyga att Johnsson till Johansson utfärdat en sådan Johansson, som haft permission från Ahlafors kontor att under julhelgen besöka sin å Oroust boende fader och bort återkomma å tredjedag jul, hade å sistnämnda dag telegraferat från Uddevalla, att han försummat sig vid bantågets afgång till Göteborg och fordenskull först kunde hemkomma påföljande dagen. Denna uppgift hade dock visat sig vara falsk. Han hade i god tid varit uppe, men förmodligen hade han, såsom polismästaren uttryckte sig, ej lust att komma hem i julstöket. Målet uppsköts på ätta dagar. Johansson och