och ben, gulare och mera förtorkad än ett gammalt pergament. — Se så, res dig upp! befallde inspektören. Ah! dina jeremiader röra mig ej! Du borde piskas för de gemena ämnen du lägger i dina drycker och hvilka upptända en ursinnig galenskap i fyllbultarnes hjernor. Den gamla kastade med sina små röda ögon en blick kring salen och yttrade i jemrande ton: — Hvilken olycka! Hvad skall det bli af mig. Alt är sönderbrutet och krossadt! ... Jag är alldeles ruinerad. Han syntes icke känslig för något annat än förlusten af sitt bohag. — Hör på! sade Gåvrol, hur uppkom striden? — Ack! jag vet ej det ringaste. Jag var i öfra våningen för att laga min sons kläder, då jag hörde ett gräl. — Och sedan? — Jag gick genast ned och såg deder tre som ligga der och hvilka angrepo den, hvilken ni nyss bundit, den stackare oskyldige. Ty han är oskyldig, det är så sannt som att jag är en hederlig qvinna. Om min son Polyte varit här, skulle han kastat sig emellan dem; men jag, en enka, hvad kunde vil jag göra? Jag skrek på vakten så mycket jag förmådde. Hon satte sig efter denna förklaring, liksom hon ansett sig ha sagt nog. Gevrol tvingade henne dock omildt att åter stiga upp. — Ah! ni har ännu ej slutat, sade han, jag vill veta mera.