Göteborgsposten – 7 januari 1869, sida 1

som klättrat upp utanför fönstret — gått rundtomkring huset och inträngt i detta genom bakporten. Då mördaren gjorde sitt språng framåt, störtade agenten på honom, fattade honom kring lifvet och stötte honom tillbaka med en öfverraskande vighet och styrka. Mannen ville göra motstånd, men förgäfves. Han hade förlorat jomnvigten, vacklade och föll baklänges öfver bordet, som nyss beskyddat honom, och mumlade dervid tillräckligt högt för att alla kunde höra honom. — Förlorad! ... det är preussarne som komma! Denna enkla och afgörande manöver af polisagenten gjorde segern säker och borde förtjusa inspektören. — Bra, min gosse, sade han, mycket bra... Du har verkligen anlag för yrket och skall gå långt, ifall någonsin ett tillfälle ... Han afbröt sin mening. Alla de andra visade så uppenbart sin entusiasm, att han greps af afundsjuka. Han såg sitt anseende minskas och tillade hastigt: — Jag hade sjelf fått din id, men jag kunde icke meddela den åt någon annan, för att icke göra den skurken varskodd. Detta tillägg var dock öfverflödigt. Polisagenterna sysselsatte sig numera blott med mördaren. De hade omgifvit honom och efter att ha bundit hans händer och fötter, bundo de honom hårdt fast vid en stol. Mannen å sin sida lät dem hållas. Efter hans ursinniga öfverspänning hade följt denna förslappning, som alltid följer på ytterliga ansträngningar. Hans drag uttryckte blott en vild känslolöhet, slöheten hos det vida djuret som tages